Tanken att Judas inte var en förrädare utan gjorde kristendomen en tjänst är varken ny eller originell. Utan korsfästelsen ingen uppståndelse; alltså brister logiken som säger att Judas med sin kyss förrådde Jesus.

Amos Oz

Amos Klausner föddes 1939 i Jerusalem. Föräldrarna kom från rysk-judiska familjer i Östeu..

Amos Oz

Amos Klausner föddes 1939 i Jerusalem. Föräldrarna kom från rysk-judiska familjer i Östeuropa och flydde Europa under 1930-talet. Vid 14 års ålder flyttade Amos till en kibbutz och bytte då namn till Oz, vilket betyder styrka. Amos Oz bildade familj i kibbutzen och bodde där i 30 år. Idag är han bosatt i Tel Aviv.

Som författare nämns Amos Oz ofta i Nobelprissammanhang. Han har skrivit ett tjugotal böcker, både romaner och noveller, och är översatt till mer än trettio språk. Många av böckerna handlar om Israels historia och har ett fredsbudskap. Bland hans mest kända verk finns den självbiografiska boken "En berättelse om kärlek och mörker" och den lilla skriften "Hur man botar en fanatiker".

Ändå har bilden envist hängt kvar inom den kristna kyrkan, och Judas har också under 2 000 år av antisemitism utgjort själva sinnebilden för den, i rasistens ögon, lömske juden, den som begick det yttersta brottet och dödade Gud.

Men tänk om Judas i själva verket var Jesus mest hängivne och starkast troende lärjunge, som var övertygad om att gudsriket skulle infalla i samma ögonblick som mästaren valde att kliva ned från korset?

Och tänk om Shealtiel Abrabanel, denna romans andra idémässiga nav och en fiktiv motpart till Israels förste premiärminister David Ben-Gurion, inte alls var den förrädare han utpekades som när han talade emot staten Israels bildande och för samexistens med araberna?

Vinddriven existens

De här tankarna sysselsätter Schmuel Ash under vintern 1959–1960 i Jerusalem. Schmuel är en lätt vinddriven existens – astmatisk, med förstorat hjärta, ovårdad, nyss lämnad av sin flickvän – som väljer att upphöra med sina studier när föräldrarna på grund av obestånd drar in hans ekonomiska stöd.

Istället tar han jobb som samtalspartner åt en åldrad och handikappad intellektuell, Gershom Wald, som annars tillbringar dagarna med lika långa som spetsfundiga telefonsamtal med likasinnade. I det luggslitna huset bor också Walds svärdotter Atalia, Abrabanels dotter och sedan länge änka.

Schmuel diskuterar tunga frågor med Wald ett antal timmar varje dag och ägnar övrig tid åt skrivande, att vandra runt i staden och ingenting särskilt. Samt, naturligtvis, åt att handlöst förälska sig i den nästan dubbelt så gamla och kyligt distanserade Atalia. Hon är medveten om sin dragningskraft och leker länge på ett ganska grymt sätt med Schmuel.

Det här inslaget i boken är faktiskt en aning unket – Atalia är visserligen en stark person med inflytande över Schmuel, men Oz tillåter henne inte att delta i samtalen på samma sätt som männen och hon är i grunden hänvisad till en plats som våt dröm i fonden.

Ensamhet

Ramhandlingen har ändå ett visst intresse, inte minst i skildringen av hur de tre huvudpersonerna är fundamentalt och till synes obotligt ensamma. ”Jag lever från ett avsked till ett annat”, som Wald vackert uttrycker det vid ett tillfälle. Och vi förstår att den politiskt progressive Abrabanel hade uppenbart dåliga sidor i det privata.

Ändå är ramverket en aning summariskt och åtminstone i vissa delar förutsägbart. Det är snarast ett skelett som bär upp det kött och blod som bor i de långa, vindlande resonemangen om judarnas syn på Jesus, om vem Judas egentligen var, om huruvida det har gagnat eller missgynnat judarna att ha en egen stat…

Det är som idéroman ”Judas” har sina verkliga styrkor. Som sådan är den komplex utan att vara svårläst. Amos Oz lyckas på något märkligt vis vara anspråksfull och anspråkslös samtidigt – anspråksfull i val och hantering av ämnen, anspråkslös i anslag och berättande. Färdiga svar gives icke.

Allra finast är kanske ett oväntat kapitel mot slutet, där Oz kryper innanför skinnet på Judas-gestalten och skildrar händelserna kring korsfästelsen ur hans perspektiv. Det är bara en av anledningarna till att det här trots en del brister är en ovanligt rik roman som håller för att diskuteras länge.

Fotnot: Nicholas de Lange har översatt ”Judas” från hebreiska till engelska, Rose-Marie Nielsen från engelska till svenska.