Åsa Arhammar har verkat som skådespelare i tre decennier och skriver att "om någon vet hur det står till på Smot så är det jag". Enligt henne är snacket om en förtryckande kultur på hennes arbetsplats helt osant. Foto: Lars Kroon

Arhammar: Kära publik, vi mår bra

Skådespelare kallar Spiradebatten "ett nättroll"

"Organisationen har aldrig varit så transparent som nu, ekonomin aldrig i sån ordning som nu, beslutsordningen aldrig så tydlig som nu." Åsa Arhammar svarar på den senaste veckans debatt om kulturhuset Spiras klimat och teaterutbud.

Hej kära publik och tidningsarbetare.

Jag heter Åsa Arhammar och är skådespelare på Smålands Musik och Teater. När jag kom hit 1986 hette vi Jönköpings Länsteater och höll till på Stickan på Tändsticksområdet. En fantastisk resa från frigruppskänslan i de intima lokalerna till vårt gemensamma scenkonsthus som en mycket framsynt och framtidstänkande Region har gjort möjlig.

Vi som bor här i länet är aktiva och nyfikna och kulturhungriga. alla har vi inte samma smak men det har man ju inte inom familjen heller och ändå klarar man att leva ihop. Du föredrar en musik och jag en annan, du läser en typ av böcker och jag bara tidningar, jag gillar romantiska komedier och du action. Det bara är så och vi funderar inte så mycket på det. Det finns att välja på.

Fakta: Detta har hänt

Kritikern Rikard Flyckts krönika om det lilla teaterutbudet och musikteaterinriktningen den 1..

Fakta: Detta har hänt

Kritikern Rikard Flyckts krönika om det lilla teaterutbudet och musikteaterinriktningen den 11 februari var startskottet. Den 27 februari skrev kulturredaktör Nina Marjavaara om Spiras tystnad. Den 1 mars tillbakavisar marknadschefen Mikael Lundberg att han skulle stå för någon tystnad. Marjavaara svarade samma dag att fler än en "källa" uttalat sig om kulturhusets illavarslande klimat.

Så är det ju med teater också. Du gillar musikal, jag gillar postmodernistiskt tyskt drama, barnen gillar Mamma Mu. Här finns det inte lika mycket att välja på - samtidigt - för vi kulturhungriga bor i en liten stad med ett visserligen (rätt) stort scenkonsthus men med en obetydligt större budget än när vi befann oss i de mögliga och asbestimpregnerade lokalerna på tändsticksområdet. Där har vi en hake. En hake för alla hungriga. Vi har ett hus som är byggt för en framtid, en stad som växer, en institution som vi hoppas ska växa men som fortfarande är liten. Och inom ramen för den lilla institutionens budget, i det stora huset, producerar vi en imponerande mängd scenkonst av hög kvalité. Och ändå räcker det inte.

Jag är oerhört glad över den längtan efter mer talteater som både Rikard och Nina uttrycker i sina krönikor och jag önskar verkligen att både publik och politik uppmärksammar det och kräver mer pengar så vi kan ge HELA familjen det utbud de behöver SAMTIDIGT.

Vi kommer aldrig vara helt överens med varandra om det perfekta urvalet, men, tro mig, vi försöker. Vi har i år fyra egenproducerade teaterföreställningar och två musikaler. Det är rätt mycket. Vi kan gärna debattera analysen i föreställningarna när ni har sett dom.

En sak jag har problem med i den så kallade repertoardebatten, det är hur det här och var smyger sig in kommentarer om "folk" och "medarbetare" som inte vågar det ena eller det andra. Nu har jag som sagt arbetat på teatern i 30 år och varit med om det mesta och lagt mig i allt möjligt och aldrig varit i någon annan position än arbetstagarens och om någon vet hur det står till på Smot så är det jag. Jag vet att förändringar och utveckling kan vara skrämmande när man är van att jobba på ett sätt och det nya innebär att du måste utmana dig själv och det du är trygg med, men vad fasen är alternativet? Går vi inte framåt så står vi inte ens och trampar på samma ställe utan glider obönhörligt bakåt och det är väl inte värdigt en kulturinstitution i ett län med de, enligt JP teaterhungriga, innevånarna.

Det är ett nättroll helt enkelt, fast i pappersform, det här ständiga antydandet att klimatet på min arbetsplats är förtryckt eller att det är en tystnadens kultur eller att vi inte vågar berätta hur vi har det. Det går inte att debattera kring det eftersom det är osant och en debatt skulle på något sätt göra papperstrollet till en sanning. Det är falskt. Det är inte sant. Vi mår bra. Vi har roligt på jobbet. Organisationen har aldrig varit så transparent som nu, ekonomin aldrig i sån ordning som nu, beslutsordningen aldrig så tydlig som nu. Bredden har aldrig varit så stor och framtiden aldrig så spännande. Jag är oerhört stolt och lycklig över att få vara med på den här resan som har gått från länsteater/länsmusik till bildande av det gemensamma Smålands Musik och Teater och nu ÄNTLIGEN i vårt gemensamma hus på riktigt kunna genomföra den första gemensamma satsningen av en scenproduktion - "Spelman på taket" - som tusentals länsbor redan har valt att köpa biljetter till och som bär ett brinnande aktuellt ämne.

Tack Nina och Rikard för att ni brinner för teater - fortsätt med det och kämpa tillsammans med oss för mer pengar till mer teater, musik, dans, musikteater och allt som gör oss till levande empatiska människor.

Regler för kommentarer