Det svenska lyrikåret 2016

Årets bokutgivning erbjöd både överraskningar och reguljär poesi. Björn Kohlström sammanfattar lyrikåret 2016 och konstaterar att antologin "Svensk poesi" borde ha blivit årets julklapp.

Årets bästa diktsamling är tveklöst antologin ”Svensk poesi”, som utkom i våras. Med början i runskrifterna och slut i Athena Farrokhzad innehåller den på drygt tusen sidor många av de dikter som borde finnas i alla svenska hem – att den inte blev årets julklapp är inget mindre än en skandal.

Den är bara obetydligt tjockare än Johan Jönsons ”dit.dit.hään”. Hans expansiva böcker visar emfatiskt att poesi kan vara något annat än anemiska böcker som ibland är så tunna att man knappt hittar dem i bokhyllan. Å andra sidan är Jönsons böcker så bra att de aldrig blir kvar i hyllan, utan man nödgas plocka fram dem då och då för att läsa lite, och förundras över att han behåller skärpan och kontinuiteten.

Att poesi tillhör litteraturens mest heterogena genrer finns det många exempel på från årets utgivning. Athena Farrokhzad gav ut en bok tillsammans med sin rumänska kollega Svetlana Cârstean. ”Trado” är tre böcker: Farrokhzads svenska, Cârsteans rumänska (översatt till svenska av Farrokhzad), samt en bok de skrivit tillsammans.

Eller Siri Johanssons enastående framgång med ”ensamheten värst”, där sonen Sven Teglund redigerar moderns dagboksanteckningar, från ålderdom, sjukdom och död. Ett magnifikt sorgearbete, som blev en av årets mest sålda diktsamlingar. Det är en bok som i all enkelhet ger livet en förklaring, men också ett erkännande.

Eller poeten Malte Perssons kryptiska ”Om Offisim”. En textsamling helt utanför alla genrer, men klart läsvärd för alla som uppskattar poesins förmåga att ge tillvaron den glans den ibland saknar. Eller David Vikgrens ”Kväden”, där han utgår från Antti Keksis 1600-talssånger på tornedalsfinska, och skapar ett minimalistiskt norrländskt nej.

Reguljär poesi

Mer reguljär poesi utges givetvis också. Eva Ströms ”Och morgonen redan stark och vaken omkring dig” innehåller den sedvanliga blandningen av befriande spontanitet och hypermedveten uppmärksamhet mot formen. Lars Noréns ”Stoft” består av poetiskt spillmaterial från det större arbetet, ”En dramatikers dagbok”. Den innebar också en återkomst till poesin för Norén, hans första diktsamling sedan 1980.

Jonas Grens ”Antropocen” erbjuder ekopoesins milt ursinniga klimatkritik. Magnus William Olssons ”Eremitkräftans sånger” smyger in samhällskritiken i en pedagogisk barnbokspoesi. Charlotte Qvandts ”Epikris” undersöker kroppen, själen, hjärtat, psyket, samt vetenskapen och vad som finns vid dess gränser.

Debatten om svensk poesi har på senare år till stor del handlat om att de stora förlagen sviker de unga poeterna. Till skillnad från hur det är i Danmark. Även om vi nog kan vara avundsjuka på att det skrivs så förbannat angelägen dikt där behöver vi inte alltid gå över sundet efter vatten.

Det har getts ut rätt mycket bra svensk poesi i år, men kanske inte direkt av ungtupparna. Gunilla Johansson från Östersund gav i somras på det lilla Förlag 404 ut ”Stenen från grunden”. Hon är född 1941, och det är hennes debut. Den är förbluffande bra, inte minst genom att visa att det faktiskt går att skriva en poesi som är rakt på sak utan att den blir banal. Dikterna berättar om poetens mor, och det blir en poetisk biografi som är omedelbar och direkt i sin överföring av en erfarenhet – poetens – till en annan – läsarens.

Hur bra den än är finns det ingen som slår Ann Jäderlund på fingrarna. Hennes Ofelia-vita ”djupa kärlek ingen” nominerades självklart till Augustpriset. Här finns en provkarta över det mest sensuella som skrivits på svenska under de senaste drygt tjugo åren. Dikterna är så starkt koncentrerade att jag knappt kan läsa mer än ett par sidor i taget.

Svensk poesi

Om tomten har plats för den två kilo tunga ”Svensk poesi” i sin säck får du ta fram pennan och skriva in dödsåret 2016 för Göran Palm och Lars Gustafsson, som båda dog i april. Sedan 60-talet har de tillhört svensk lyriks absoluta centrum. Bodil Malmsten dog i februari, och det innebär en ofattbart stor saknad för poesiläsaren.

Därför hoppas jag att du inte ska behöva ta fram den där pennan och skriva ett 2017 efter någon poets födelseår i din julklappsbok.

Regler för kommentarer