Av de cirka 10 000 personer som får afasi varje år är 35 procent i yrkesverksam ålder. En morgon 2004 vaknade Karin Zätterman från Taberg upp med en kraftig huvudvärk. Tillståndet blev snabbt värre och tack vare makens ingripande kunde hon snabbt komma till sjukhus. Karin blev medvetslös och hade drabbats av en allvarlig hjärnblödning i hjärnans vänstra sida, till följd av en medfödd missbildning i hjärnan som hon varken vetat om eller påverkats av tidigare.

— Om inte min man varit hemma hade jag inte levt i dag. Jag opererades i Linköping, och den första tiden efteråt kunde jag bara säga fem ord, men varken läsa eller skriva, berättar Karin Zätterman, innan hon höll sitt föredrag i Furusjö Allianskyrka.

Livssynen viktig

Efter operationen vårdades hon sju veckor på Ryhov i Jönköping. Det första halvåret beskriver hon som det allra tuffaste, då hindren och vägen tillbaka tycktes oändlig. Men Karins grundläggande positiva livssyn skulle bli ett stort stöd.

— Ganska snart började jag tänka: det här kan jag träna upp igen, och att jag måste kämpa på för min familj och mina vänner. Samtidigt är det en svår tid för anhöriga som står bredvid.

Karin påpekar att varje hjärnskada är unik.

— Men när man träffar folk som varit med om samma sak känner man samtidigt igen sig väl. När den främre delen av hjärnan skadas har man svårast med talet fast man vet precis vad som händer omkring en. Vid en skada på den bakre delen är talet ofta helt flytande, men man kan ibland göra konstiga saker eller säga fel ord.

Livslång sjukdom

Karin konstaterar att diagnosen afasi som oftast uppstår efter en stroke och innebär tal- läs- och skrivsvårigheter, är en livslång sjukdom. I vissa lägen kan hon ha svårt att hitta orden och förstå, hon kan bli trött och ha en begränsad koncentration. Men i det stora hela är det svårt att märka att Karin har drabbats av afasi.

Händelsen inträffade när Karin varit sjukskriven för stressymtom under en tid, och även om läkarna är skeptiska misstänker hon att detta skulle kunna ha samband med att hon under just den tiden drabbades av stroke. Men den medfödda missbildningen hade troligen för eller senare ändå utlöst sjukdomen.

— Det känns viktigt att berätta hur det är att inte längre kunna tala. Men också att det är viktigt att arbeta med det man har kvar när man drabbats, och försöka hantera situationen.