Flyktingar bussades bort

De flyttades av en för dem okänd anledning

Under måndagen lämnade en buss Mullsjö camping, lastad med flyktingar. Det blev en oerhört känslofylld stund. De flyttades efter tio veckor på campingen. Ingen av dem vet egentligen varför.

– De har blivit som en familj och Anders som driver campingen har blivit som deras pappa, berättar Annalie Elf, som jobbar som volontär.

De som nu flyttas är ensamkommande unga vuxna män. Ute på gårdsplanen har människor samlats, man vet vad som snart kommer att hända och det är en spänd stämning som hänger i luften.

Boendet är egentligen ett akutboende och meningen är att de bara ska stanna där i max sju dagar. Men av någon okänd anledning har det blivit hela tio veckor i det här fallet. Nu undrar de varför de måste flytta efter att ha bott där så länge.

Några av dem vill prata, men de vill vara anonyma.

– Jag har som min familj här nu. Mina vänner är här säger, en av dem.

Någon pratar om rädsla, någon pratar om att de kommer att sova på golv istället för sängar. Det känns obehagligt. Och det kommer bara att vara en massa andra där.

– Jag tror inte att detta kommer att bli bra, bara en massa ungdomskillar tillsammans, säger Annalie Elf och fortsätter:

– Men de kommer i alla fall att få det bättre än jag först trodde.

Campingen rymmer 28 platser och det kommer att vara 12 personer som stannar. Anders hade räknat med att ha människor boende där till i april. Det nya boendet är Götaströms värdshus.

Bussen kommer

När bussen rullar in på gården ansluter flera personer. Människor börjar krama varandra och ta farväl. Många börjar gråta. Skillingaryd ligger inte långt bort i jämförelse med mycket annat. Men att rycka upp de här människorna på nytt gör tillräckligt. Det blir en oerhört känslosam stund på parkeringen.

– Vi har haft så roligt ihop. Det är jobbigt för dem, de behandlas som boskap, säger Pertti Laurinen, vaktmästare på campingen.

Att se de unga männen ryckas upp på nytt för att flyttas till något de inte känner till tär även på de som arbetar på campingen. Både Anders och Annalie menar att det är oerhört plågsamt och tänker på hur det då måste vara för de som flyttas.

– Min själ går sönder av det här, säger en gråtande Annalie när bussen har kört.

– Jag är inte säker på om jag orkar med att engagera mig på det här sättet mera, säger Anders.

Regler för kommentarer