Det skrämmande beskedet har kommit från flera håll det senaste året. I en rapport från Oxford slås det fast att 46 procent av alla jobb i USA kommer att ha datoriserats om 20 år. I en svensk uppföljning, gjord av Stiftelsen för strategisk forskning sägs att inom samma tidsram kommer 2,5 miljoner, det vill säga femtiotre procent, av svenska jobb att utföras av datorer.

Fakta: Maskiner griper in - sedan antiken

"Deus ex machina" är latin för "gud ur en maskin". Begreppet står för när en oväntad, on..

Fakta: Maskiner griper in - sedan antiken

"Deus ex machina" är latin för "gud ur en maskin". Begreppet står för när en oväntad, onaturlig eller osannolik karaktär, föremål eller händelse plötsligt dyker upp i ett fiktivt verk, för att ändra intrigen.

Det härstammar från antikens romerska och grekiska teater, där en "Gud" kunde sänkas ned på scenen med hjälp av just en maskin, för att lösa en handling som kört fast (källa: Wikipedia).

Brittiska filmen "Ex Machina", med svenska Alicia Vikander som självständigt tänkande robot, är skriven och regisserad av Alex Garland.

Och SVT:s Agenda gjorde härom veckan ett inslag från Försäkringskassan. Där försvinner handläggarna en efter en. De behövs inte längre, föräldrapenningen handlägger sig själv numera. Inte ens läkarkåren, som man ju trodde satt trygg och spetskompetent i förarsätet, går säker. En dator kan hålla sig mycket bättre a jour med ny forskning och ställa bättre diagnoser. I framtiden blir en läkare snarare en slags maskinoperatör, förutspås i Agendainslaget.

Den brittiske forskaren Shane Legg sa 2011 i en intervju att artificiell intelligens utgör det främsta hotet mot mänskligheten under det här århundradet. ”Förr eller senare tror jag att mänskligheten kommer att utplånas, och vår teknologi kommer sannolikt att spela en roll i det.”

Vi har alltså uppfunnit ett undergångsvapen och riktat det mot oss själva. Det finns inget ljus i den avgrunden.

Men konsten då? säger ni. Konsten kan väl aldrig datoriseras? Den kräver ju hjärna, hjärta, kreativitet och egensinne.

Fast redan i dag finns datorer som kan komponera musik, måla i flera olika stilar, skriva enklare texter och skapa datorspel. Nästan helt på egen hand. Nästa steg är att utveckla känslor. Går det? Eller fastnar vi vid artificiell intelligens som imiterar oss så väl att vi tror att den har äkta känslor? Denna fråga har science fiction-författare, filmskapare och scifi-nördar stött och blött sen vi bodde i grottor.

I den rykande färska filmen "Ex Machina" spelar Alicia Vikander en robotkvinna inlåst i ett forskningscenter. Hon manipulerar och begår känslokalla handlingar för att få det hon vill. Hon har en egen, fri vilja. Hon är medveten. Är inte det själva grunden till det vi kallar att vara mänsklig?

Jag diskuterar saken med vänner som har bättre koll på science fiction än jag, och någonstans enas vi om att finns det ett medvetande kan det utvecklas känslor. Och ingen tvivlar på att medvetna robotar kommer att bli verklighet. Det är bara en tidsfråga. Och robotar med medvetande och känslor borde rimligtvis kunna skapa konst.

Däremot kommer de inte att utplåna mänskligheten.

Redan 1950 skapade Isaac Asimov i boken "Jag, robot", robotikens tre lagar. Den första lyder: ”En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada”. Jag utgår ifrån att alla robotar med självaktning kommer att ha läst den. Så oroa er inte. De kommer att ta väl hand om oss. Och jag tänker mig att vi i det läget blir storkonsumenter av robotskapad konst.

Vi kommer att leva precis så som Hanna Fahl drömde ihop i en krönika i DN för ett tag sen - som människorna i filmen "Wall-E". För tjocka för att kunna röra oss flyter vi runt i varsin lyxfåtölj inne i ett stort rymdskepp. Vi bryr oss inte om var vi är eller vart vi är på väg. Vi matas ständigt med bröd i form av snabbmat, och skådespel i form av spel, film och musik rakt in i huvudet via våra huvudbonader.

I den här framtiden skapar inga människor konst längre. Ingen, utom en liten underjordisk cell. (Det finns alltid en liten underjordisk cell.) Bleka och svartklädda gömmer de sig i nedlagda försäkringskassor och bankkontor. De gråter, högläser Knausgård för varandra och gör skulpturer av sitt eget hår och avklippta naglar, för att helighålla det enda de har som får dem att stå ut framför de rena, släta, intellektuellt överlägsna maskinerna: Sitt DNA.

Jag, som inte klarar av att sitta still igenom en hel film, skulle definitivt ansluta mig till dem. Där, i ett nedlagt biblioteksmagasin fullt av möglande Lundell-volymer, skulle jag skriva haikus med mitt eget blod tills världen utplånades och alltihop började om igen.