Frida Ohlsson Sandahl är författare och folkbildare. Hon bor i Jönköping. Foto: Anna Hållams

Jo, det finns gravida feminister

En gravidmage fungerar lite som en ”conversation piece”, den skapar kontakt där sådan kan vara svår att få. Eftersom jag arbetar med normer har jag noterat flera saker med anledning av detta, som jag tror säger en del om vår samtid.

Normer är regler för det sociala samspelet och känslor om vad som är ”normalt” och vanligt. Det underlättar ofta att de finns men de kan också vara svåra att känna – särskilt om de ligger nära ens egen identitet. Normer kanske först ses när någon bryter mot de sociala koderna, som att föreläsa om feminism och hbtq samtidigt som en är gravid.

Jag har exempelvis fått höra att min graviditet ökar min trovärdighet som föreläsare eftersom feminister inte anses vilja längta efter barn eller leva i en (hetero-kärn-)familj. Min mage säger naturligtvis inte något om hur min familj ser ut, men det ger åhöraren andra bilder av mig än om jag inte hade haft den. Formen på min kropp skulle alltså positivt bidra till att åhörarna lyssnar bättre på mig eftersom jag då är en ”riktig kvinna”.

Mitt yrkesliv har till stor del handlat om lika rättigheter och möjligheter oavsett kön. Många känner till detta och ofta föreläser jag om hur ett företag eller organisation kan arbeta för att inkludera fler. Målet att kön, sexualitet eller någon annan kategori i längden inte ska spela någon roll, men att alla ska ha rätt till sin identitet. Trots detta är det oändligt många som frågar mig om jag vet om det är en tjej eller kille som ligger i magen. Det här beror på att vår bild av (nyfödda) individer är att vi antingen föds som flicka eller pojke, vilket inte nödvändigtvis är fallet. Varje år föds det flera barn i Sverige som det inte går att ge en könstillhörighet utifrån hur de yttre könsorganen ser ut. För att inte tala om alla de som, oavsett kroppens funktioner, inte känner sig hemma i någon av kategorierna ”kvinna” eller ”man”.

Frågorna om bebisens kön är ett tecken på hur stor betydelse könsnormerna ges. Vi har helt enkelt väldigt svårt för att tänka på en annan individ (som en kommande bebis) utan att tänka på den personen könad. Samtidigt fascineras jag av att omgivningen tror att barnets könsidentitet spelar någon roll – för oss.

Jag har också mött frågan om hur jag och den andra föräldern har tänkt kring vem som ska vara gravid. Eftersom jag jobbar med sexualitet, könsidentitet och hbtq-rättigheter utgår omgivningen från att jag lever i en samkönad relation. När jag förklarar att jag har burit alla barnen, eftersom jag lever med en person som identifierar sig som man, går det nästan att se hur det snurrar i huvudet hos frågeställaren. Att jag lever i en heterorelation ställer onekligen till det hos åhöraren. För så är det – vissa rättighetsfrågor förväntas alltid drivas av de som själva är berörda. Hbtq-personers rättigheter är fortfarande en sådan fråga.

Jag har inte uppfattat några av dessa kommentarer som elaka. De kommer från personer som vill visa att de bryr sig. De gratulerar till graviditeten och skapar kontakt. Jag gillar det. Jag tror att vi vinner på att vara mer personliga och kvinnskliga, men jag förundras och fascineras över hur mycket kommentarerna säger om våra förväntningar och normer.

En helt annat grej med graviditet är att många noterar graviditeten men väntar med att säga något förrän det verkligen framgår med all tydlighet att det är en gravidmage och inte vanlig mage. För det värsta som kan hända är tydligen att säga grattis till någon som inte alls är gravid utan snarare har en mage som inte är vältränad eller platt. Vad säger egentligen det om våra kroppsnormer?

Tips! I kväll, fredag den 6 november, kl 17 gästar Frida Ohlsson Sandahl Jönköpings läns museums after work för att berätta om sin nya bok ”Inkludera - 
jämställdhet och hbtq i organ­isationen”. Hon gör det utan gravidmage (men med barnvagn).

Regler för kommentarer