Joel hade stora handbollsplaner

Första delen i Fredrik Standárs artikelserie

Joel Fransson spåddes en lysande framtid på den stora handbollsscenen.
Men något på vägen gick snett.
Vad?
— Det tog liksom bara stopp, berättar 23-åringen.

LÄS MER: ”Alla vägar bär inte till landslaget”

— Absolut, det skulle jag kunna ställa upp på, säger Joel när jag ringer honom och frågar efter en intervju.

Sedan ett drygt år tillbaka bor han i Linköping och studerar till massage- och friskvårdsterapeut.

Det var längesedan vi sågs, jag och Joel.

I Hallbys P90-lag, där jag spelade, var ofta Joel med när det saknades "ordinarie" folk.

Och ofta var han en av de bästa på plan, om inte den som gjorde flest mål den som klev fram och tog de där avgörande avsluten när det krävdes.

— Jo, kanske var det framför allt så i vårt P92-lag. Men jag gillade att ha den pressen på mig också, berättar Joel.

Kvickt genombrott

— Det som var till min nackdel var väl att jag var några centimeter för kort. Som niometare ska du ju helst vara närmare två meter lång.

— Jag hade nog faktiskt det mesta som handbollsspelare, var ganska snabb, hade bra fysik och ett rätt bra skott, säger Joel.

Mycket riktigt. Undertecknad kan intyga.

Inte minst det vassa distansskottet som kunde överraska vilken målvakt som helst.

Eller det kvicka genombrottet.

— Handboll var det absolut roligaste jag visste, det fanns liksom inget annat, säger han.

— Om det kunde bli för mycket? Om jag kände mig sliten? Inte vad jag minns i alla fall. Det kändes som jag kunde träna hur mycket som helst, när som helst.

Börjat med crossfit

Ett knappt halvår till alltså, sedan är Joel Fransson färdigutbildad.

— Jag har fått en riktigt bra praktikplats nu till våren, så givetvis hoppas jag på att det löser sig med jobb. Jag trivs otroligt bra med utbildningen och går in för det väldigt mycket. Sedan har jag fått upp ögonen för crossfit, berättar han.

Mer om det snart. Crossfiten alltså.

Det känns lite som att det är allt eller inget som gäller för dig?

— Ja, så är det nog med det mesta jag går in för. Inte minst med handbollen för några år sedan. Då var det bara handboll som gällde.

Skolan då?

— Den kom i andra hand. Det var inte så att jag var underkänd i några ämnen men nog hade jag kunnat gå in för det mer i skolan, absolut, säger Joel Fransson, som, 2008, just flyttade till Jönköping för att gå på handbollsgymnasiet på Sanda.

— I Mönsterås, där jag kommer i från, var handbollssatsningen ganska stor ett tag men den där riktiga elitsatsningen fanns inte. Min storasyster är två år äldre och gick redan på Sanda så det var ett ganska givet val. Min familj har hållit på med handboll väldigt mycket, fortsätter han.

Hur trivdes du på Sanda?

— Väldigt bra måste jag säga. Träningen var väldigt individuellt anpassat och det gick ju att kombinera med skolan. Men för mig var det, som sagt, nästan bara handboll som gällde.

Fick chansen

Under gymnasietiden fick Joel även chansen i Hallbys A-lag som då låg i allsvenskan, näst högsta serien.

Och 2011, samma år som han tog studenten, hade han slagit sig in i A-laget på allvar.

— Man ville ju bevisa att man var bra, att man räckte till. Den pressen blev nog för stor för mig på något sätt.

— Och till slut sa det bara stopp, fast jag egentligen ville gasa. Jag orkade inte, berättar Joel, som minns tillbaka när allt engagemang och träningsvilja bröts itu.

— Jag ringde till vår tränare och sa att jag var sjuk. Sedan åkte jag hem till Mönsterås.

Tog ett break

Några fler matcher i Hallbys A-lag blev det inte för Joel Fransson.

— Jag fick ett break från handbollen, kom tillbaka till Jönköping och gjorde några halvdana försök. Men det var svårt att göra något halvdant.

Vad var det, nu när du sitter med facit, som gjorde att du inte fortsatte elitsatsningen? Målet var väl ändå att bli en elitseriespelare?

— Självklart drömde jag om det. Jag strävade alltid efter att bli bättre och med det komma så långt som möjligt. Men jag vet faktiskt inte vad som hände. Det var nog en kombination av stress och framför allt pressen som jag själv byggde upp.

Hade du kunnat göra något annorlunda? Prioriterat på ett annat sätt?

— Jag borde nog inte ha haft så höga ambitioner. Men som sagt, jag har svårt att göra något jag brinner för om det inte är till 100 procent. Men om jag ska ge något råd till andra handbollsungdomar så är det att man måste försöka hitta balansen, att inte glömma bort skolan och kompisarna utanför handbollen.

Spelar i Mönsterås

Crossfit var det ja.

— Det är en sjukt rolig träningsform och jag har faktiskt planer på att börja tävla.

Allt eller inget, som du sa.

— Precis. Ska jag gå in för det så ska det vara "all in". Men eftersom jag är nybörjare är det en lång väg att gå. Och så har jag utbildningen att tänka på, säger Joel Fransson.

Spelar du ingen handboll längre?

— Jag spelar lite i Mönsterås i division 3 när jag har möjlighet. Men nivån i vår serie är inte jättebra. Jag var med på en match för ett tag sedan, trots att jag knappt hade tränat någon handboll, och gjorde 16 mål.

Talangen verkar alltså sitta kvar hos Joel Fransson, trots att han inte längre har ambitionerna att nå elitserien.

Nu har han helt andra mål i sikte.

Regler för kommentarer