Det viktiga för kvoteringsivrarna är att tvinga dem som väljer fel, inte att ge möjlighet att välja ”rätt” när det gäller föräldraförsäkringen, menar Lars Anders Johansson. Här pappaledig tid. Foto: Heiko Junge/TT

Krönika: Den livsfarliga jämlikheten

JÄMLIKHETSTANKEN DEL 14:

Det är en fin tanke, men det funkar inte i praktiken.

Hur många gånger har vi inte hört detta påstående när historiens mest förfärliga samhällsexperiment, socialismens, kommit på tal?

Men om det nu vore sant, hur kommer det sig att en så fin tanke varje gång den tillämpats har orsakat lidande och död i ojämförlig skala?

Svaret är att det inte alls är en fin tanke.

Idén om ett fullständigt jämlikt samhälle, avseende på utfall, är i själva verket en av de mest förfärliga tankar som mänskligheten har skapat. För människor är inte likadana, de vill inte samma saker och varje försök att foga alla in i samma mall kommer att ta en ände med förskräckelse.

Mina morföräldrar växte upp under utfattiga förhållanden i Norrlands inland. Tack vare läshuvud och en engagerad folkskollärare kunde min morfar läsa vidare på skogshögskolan och avancerade sedermera till jägmästare. Mormor åkte med på klassresan.

För dem var det självklart att den som ansträngde sig hårdare och presterade bättre också skulle belönas för detta. När min mor revolterade mot familjen genom att bli socialdemokrat utbrast således min mormor förfärat:

— Hur kan du tycka att alla ska tjäna lika mycket!

Läs mer av Lars Anders Johansson:

http://www.jp.se/article/kronika-det-behovs-mer-moral-inte-mindre/

Socialism, det vill säga strävan efter jämlikhet i form av lika utfall, var för henne en allt annat än fin tanke.

Det finns naturligtvis andra former av jämlikhet, såsom den liberala definitionen: likhet inför lagen och likhet i förutsättningar.

Men sedan den liberala demokratin segrade över det gamla privilegiesamhället har jämlikhetsivrarna allt mer kommit att ansluta sig till den socialistiska definitionen. Jämlikhet är först uppnådd när likriktning råder.

I grunden handlar det om människosyn.

Den kristna föreställningen om människovärdet, varje människas unika värde och ansvar, har fått ge vika för den betydligt grundare idén om alla människors lika värde.

Nyckelordet här är lika. När det unika människovärdet ersätts av en idé om lika värde innebär det också att två människor är dubbelt så mycket värda som en människa. Utifrån ett sådant synsätt blir det rimligt att offra den enskildes väl och ve för kollektivets bästa, och att offra minoriteten för majoriteten.

Det är också föreställningen om att alla människor är lika som får sociologer och kriminologer att försöka bortförklara och trivialisera kriminellt och asocialt beteende genom att söka förklaringar utanför individen.

Om alla människor är lika måste olikhet i beteende bero på orättvisor och förtryck. Genom att överbetona socioekonomiska faktorer fråntar man förbrytarna deras ansvar, och sviker därmed dem som har fallit offer för deras dåd.

Läs mer av Lars Anders Johansson:

http://www.jp.se/article/olika-mattstockar-for-kristendom-och-islam/

De miljoner som dukade under för Stalins terror, för Maos kulturrevolution eller på dödens fält i Kambodja gjorde det för att idén om det unika människovärdet hade ersatts av en abstrakt föreställning om att alla människor i grunden var lika, och att det först var när total jämlikhet i utfall var uppnådd som människor kunde bli verkligt fria och lyckliga.

Inga uppoffringar var således för stora för att uppnå detta hägrande mål. ”För att göra en omelett måste man knäcka några ägg”, som Vladimir Lenin så poetiskt uttryckte det.

Den enskildes frihet får alltid stryka på foten när makthavare vill uppnå statistisk jämlikhet i utfall. Det behöver naturligtvis inte gå så långt som i de kommunistiska diktaturerna, men tanken på att den enskildes frihet ska offras för ett högre, abstrakt syfte finns närvarande också i den dagliga svenska samhällsdebatten.

Ett trivialt men illustrativt exempel är frågan om den kvoterade föräldraförsäkringen, där de som förespråkar att staten ska villkora hur mycket av föräldraledigheten respektive förälder ska ta ut, anser att det är viktigare att uppnå ett visst statistiskt utfall, än att föräldrarna ska ha så stor frihet som möjligt.

Hade man eftersträvat likhet i förutsättningar, den liberala definitionen av jämlikhet, hade man inte behövt kvotera föräldraförsäkringen. Det går alldeles utmärkt att dela den rakt av redan idag. Det viktiga för kvoteringsivrarna är att tvinga dem som väljer fel, inte att ge möjlighet att välja ”rätt”.

Läs mer av Lars Anders Johansson:

http://www.jp.se/article/kronika-trivialiserad-terror-i-almedalen/

Problemet för anhängarna av tanken på jämlikhet i utfall är att människor tenderar att välja fel. Utfallet måste därför korrigeras löpande, med allt strängare maktmedel.

Proletariatets diktatur var tänkt som en övergångsfas, som skulle vittra bort i takt med att den nya, likriktade människan växte fram. 1900-talets förfärande facit visar motsatsen.

Jämlikhet i utfall är således inte ens en bra idé. Det är en livsfarlig idé.

LARS ANDERS JOHANSSON

FOTNOT:

Det här är del 14 i ledarsidans serie Jämlikhetstanken.

Regler för kommentarer