Mörker över kristenheten under 2015. Men kanske nalkas ljuset? Foto: Andres Kudacki/AP/TT

Krönika: Ett mörkt år för kristenheten

För ett år sedan skrev jag i Jönköpings-Posten att de sista kristna var på väg att lämna Kobane i Syrien, som haft en kristen befolkning i nära 2000 år.

I dag är det ett faktum. Kobane är, tillsammans med större delen av Syrien och Irak, den ursprungliga kristendomens kärnländer, rensade på sin kristna befolkning. Häromdagen kunde vi läsa att de sista kristna palestinierna lämnar Gaza, på grund av förföljelser från radikala islamiska grupper.

Många kristna lämnar Mellanöstern för Europa och en del hamnar i Sverige. Deras mardröm är dock inte över.

Under året har vi kunnat ta del av allt frekventera rapporter om hur kristna trakasseras för sin tro på migrationsverkets boende. I juli kunde vi läsa om hur en grupp kristna tvingades lämna ett asylboende i Kalmar på grund av att de hotats till livet av sina medboende, och nyligen fick en ensamstående kristen mor flytta från ett asylboende efter att ha hotats med våldtäkt och mord av en mobb.

Man hade kunnat tro att förövarna omedelbart skulle få avslag på sina asylansökningar och omedelbart avvisats från landet, men istället är det de kristna som tvingas lämna asylboendena.

Samtidigt reser jihadister fram och tillbaka från svenska förorter för att delta i det pågående folkmordet.

Julen firar vi till åminnelse av Jesu födelse. Den är tillsammans med påsken, det kristna kyrkoårets största högtid och har firats i tusentals år. Julens kristna budskap påminns vi om när vi ser alla ljusstakar och Betlehemsstjärnor som glittrar i fönstren och de kristna julsångerna som strömmar ur radion och butikernas stereoanläggningar.

Trots detta tycks intresset för att stå upp för utsatta kristna litet eller obefintligt bland det offentliga Sveriges företrädare.

När en källarmoské i Eskilstuna brann ned toppade det alla tidningars förstasidor och alla nyhetssändningar, och inrikesministern och demokratiministern arrangerade torgmöte om hatbrott mot muslimer.

När det några dagar senare visade sig att branden inte varit anlagd passerade detta faktum obemärkt förbi.

När brandbomber kastades mot Åmåls kyrka några månader senare renderade det endast några notiser i lokalpressen. Riksmedia ignorerade nyheten helt.

Något torgmöte om hot och hat mot kristna arrangerades inte. Ygeman och Bah Kuhnke teg som muren, trots att hatbrott riktade mot kristna är de som ökar mest i landet och att kristna är den mest utsatta gruppen internationellt, ett faktum organisationen Open Doors försöker vinna gehör för.

Sverige är ett kristet land sedan mer än tusen år, men som religionsprofessorn vid Södertörns högskola David Thurfjell påvisar i boken Det gudlösa folket uppfattas det numera som närmast pinsamt att beteckna sig som kristen i Sverige, något även aktiva trosutövande vittnar om.

Förklaringen tycks delvis ligga i den svenska statskyrkans oförmåga att bemöta anstormningen från den aggressiva sekularistiska ideologi som dominerat i den svenska offentligheten under det senaste halvseklet, samt en frikyrkorörelse som profiterat på denna oförmåga och gjort gemensam sak med sekularisterna i frågan om att omdefiniera ”kristen” till att enbart omfatta den som benhårt bekänner sig till de kristna dogmerna.

För en kristen som flytt till Sverige undan islamisk förföljelse i Mellanöstern måste det te sig obegripligt att Svenska kyrkan leds av en ärkebiskop som inte anser att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed, att man i ekumenikens namn (som ju egentligen ska syfta till kristen enhet) ägnar sig åt självutplåning så till den grad att man i Sjömanskyrkan i Stockholm vill bära ut kristna symboler för att företrädare för andra religioner inte ska känna sig kränkta.

2015 har varit ett mörkt år för kristenheten, både i Sverige och utomlands.

Samtidigt tycks det som att allt mörker fått fler att uppskatta och uppmärksamma den kristendom de tidigare tagit för given.

Kanske kommer 2016 att bli året då det inte längre anses pinsamt att vara kristen i Sverige, och då det offentliga Sverige kastar det postkoloniala tankegodset på sophögen och lär sig att göra skillnad mellan offer och förövare.

LARS ANDERS JOHANSSON

Regler för kommentarer