I dessa dagar växer en allt starkare frustration i delar av civilsamhället.

Debattartiklar och mejl formuleras, demonstrationer planeras, namnlistor distribueras.

Det handlar om situationen för de ensamkommande flyktingarna, speciellt från Afghanistan, där bakgrunden är att Migrationsverket har skärpt sin praxis kring utvisningar.

Många av dem har fått vänta upp emot 1,5 år på sin prövning, och nu när de är 15-17 år får de ett tillfälligt uppehållstillstånd med beslut om utvisning den dag de fyller 18.

Efter 18 år är de inte barn, och Sverige behöver inte längre ta ansvar för att någon ska ta hand om dem i mottagarlandet.

Jag är till stor del part i detta mål, eftersom jag de senaste åren har jobbat för att hjälpa dessa ungdomar. Det har skett på ett övergripande plan som generalsekreterare för Erikshjälpen.

Det har också skett på fritiden, med fotbollskvällar i tv-soffan, övningskörning, volleyboll och bara ren och skär vänskap.

Förra vintern åkte vi mellan Jönköpings flyktingförläggningar med skor och kläder. Det var 20 grader kallt, vi delade ut jackor och provade kängor på killar som satt i flippflopp och shorts.

Nu har vindarna vänt, Reinfeldts vädjan om öppna hjärtan har blivit till krav på skärpta regler.

Majoriteten av partierna är överens om hårdare tag, allt fler i riksdagen vill till och med permanenta de asylrestriktioner som vi trodde skulle vara tillfälliga.

Problemet är att många av oss andra – i civilsamhället – inte hänger med. Vi som hörsammade myndigheternas rop på hjälp och kavlade upp ärmarna och började jobba. Vi som tog emot flyktingar med glädje, pluggade svenska tillsammans, lärde oss koka ris på riktigt, delade livsberättelser och drömmar. Vi som lärde känna människorna bakom politikernas volymer.

Vi vet knappt hur många flyktingarna är, men vi vet vad de heter, vad de har varit med om, vad de är rädda för. Våra hjärtan har stått öppna, men nu tvingas de att stänga.

Frustrationens kraft i civilsamhället får inte underskattas.

I måndags var det tre gode män som uttalade sig här i Jönköpings-Posten, samma dag som 300 lärare skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet. Sorgen och ilskan är samstämmig.

Det finns ett par problem i den bild som Migrationsverket och regeringen har presenterat.

Kunskapen om hazarerna tycks minst sagt begränsad, den kuvade folkgrupp som de flesta flyktingar tillhör. De förföljs och dödas, framför allt av talibanerna. I vissa fall tvångsrekryteras de till terrorister eller krigare.

Sveriges avtal med den afghanska regeringen, som garanterar återvändarna trygghet, måste ifrågasättas. Än värre blir det när ungdomar som varit på flykt större delen av sitt liv, i Iran eller Pakistan, nu ska skickas till Kabul.

Redan nu kommer rapporter om oro och förtvivlan från HVB-hemmen.

Flera socialarbetare och lärare ser hur motivationen avtar och desperationen tilltar. Risken finns att tumult och kaos uppstår, att flyktingar går under jorden. Och redan nu funderar enskilda och grupper i civilsamhället hur man ska stötta barn och ungdomar i hemliga gömslen.

Detta kan bli en allvarlig situation. Vanliga medborgares godhjärtade och i många fall självuppoffrande insatser kan baktända, och vända till en tom och djup besvikelse.

Det vore olyckligt om vi inte klarar dessa utmaningar på ett bättre sätt.

DANIEL GRAHN