Att de aldrig lär sig. Brexit. Trump. Sverigedemokraterna. Le Pen. Etcetera, och så vidare, med mera.

Folk är förbannade, över hela västvärlden och de som de är förbannade på fortsätter att avfärda dem som idioter. Vilket naturligtvis gör dem ännu mer förbannade, och i förekommande fall börjar bete sig idiotiskt. Det är lättare hänt att man beter sig som en idiot när man är förbannad.

Ett återkommande tema i de framgångsrika populisternas retorik är att det politiska och mediala etablissemanget är korrupt och tjänar sina egna intressen snarare än väljarnas/medborgarnas.

För den som vill punktera sådan kritik borde det vara angeläget att agera på ett sätt som gör att kritiken faller platt till marken. Istället gör man precis tvärtom. 

Låt mig konkretisera. På tisdag röstar Europaparlamentet med största sannolikhet igenom EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv för unionen.

Direktivet innebär ytterligare inskränkningar i det legala vapenägandet för jägare och sportskyttar, som redan idag är hårt reglerat, inte minst i Sverige. Även om direktivet i dess nuvarande form är betydligt mindre problematiskt än kommissionens ursprungliga förslag kommer det att få konsekvenser för laglydiga skyttar.

 

De flesta svenskar har antagligen inte ens noterat debatten kring direktivet, än mindre engagerat sig i den.

Bland landets 300 000 jägare och 200 000 sportskyttar är emellertid upprördheten stor. Dels på grund av de inskränkningar som direktivet innebär, dels, och kanske framförallt, på grund av att direktivet inte ens kommer till rätta med de problem som EU-kommissionen använde som svepskäl för att lägga fram sitt förslag: kriminalitet och terrorism.

Inte ens de som tänker rösta för direktivet i Europaparlamentet hävdar att direktivet kommer att ha någon effekt på kriminellas vapentillgång eller terrorism. Ändå röstar de för.

 

Stödet för direktivet är också försvinnande litet.

Mig veterligt är det endast sju (7) svenskar som officiellt har stött direktivet i den debatt som följt sedan kommissionen först lade sitt förslag.

Av dessa är tre tjänstemän och fyra politiker, varav tre är Europaparlamentariker: Peter Thorsell (vapenansvarig på rättsavdelningen på Polismyndigheten), Nils Hänninger (ansvarig för vapenfrågor på justitiedepartementet), Katarina Areskoug Mascarenhas (chef för EU-kommissionens representation i Sverige).

Politikerna är inrikesminister Anders Ygeman (S), Europaparlamentarikerna Christoffer Fjellner (M), Anna-Maria Corazza-Bildt (M) och Bodil Valero (MP).

Ingen sittande svensk riksdagsledamot har offentligt stött det. Bland remissinstanserna tillstyrkes det i endast 2 av 90 (den ena ovan nämnde Thorsell). Ingen svensk tidning har oavsett politisk färg stött det på ledarplats. Ingen forskare har heller uttalat sitt stöd för det.

 

Opinionen mot direktivet har varit desto mer månghövdad, och bland gräsrötterna kokar det.

Den som är med i någon grupp för jägare eller sportskyttar på Facebook riskerar stundtals förfäras över tongångarna. Folk är förbannade. Förbannade över att deras frihet inskränks från ovan utan någon synbar anledning alls.

När inte ens de som tänker rösta för direktivet hävdar att det kommer att lösa problemen är det svårt för vanliga medborgare att se nyttan med det. Än mindre varför någon röstar för det.

Den som undrat hur politikerförakt och misstro mot etablissemanget uppstår och varur populistiska rörelser och partier hämtar sin näring bör studera turerna kring och debatten om vapendirektivet.

 

Det märks också på att för de som drabbas har frågan blivit mycket större än de konkreta förslagen, den har blivit ett uttryck för det politiska etablissemangets nonchalans inför de väljare det påstår sig företräda. Det är uppenbart att de som röstar för direktivet underskattar kraften i denna upplevelse.

300 000 aktiva jägare (de som löser statligt jaktkort varje år) och 200 000 sportskyttar är ingen liten del av väljarkåren.

I jägargrupper på Facebook talar folk om att de vill lämna EU. Det gjorde man inte för några år sedan. Jägarna och sportskyttarna är inte heller de enda som drabbas av meningslös lagstiftning som implementeras för att tillgodose starka lobbygruppers intressen. När dessa grupper blir tillräckligt många och tillräckligt arga nås en kritisk massa.

 

Den som värnar om Europasamarbetet borde verka för att denna typ av lagstiftning inte går igenom. Den borde lägga örat mot marken och höra hur det mullrar.

Turerna kring vapendirektivet är en crash course i hur man skapar politikerförakt. Unionen knakar redan i fogarna.