En kulturman: norske författaren Karl Ove Knausgård. Foto: Daniel Nilsson / TT

Krönika: Tid att återupprätta kulturmannen

Kulturmannen har på senare år glidit upp vid sidan av den generiske medelålders vite mannen som den mest bespottade figuren i det samtida kulturlivet.

En fredlös som det står var och en fritt att bespotta, håna och ofreda utan att några allvarliga konsekvenser kommer att drabba vedersakaren.

Det var litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström som drog igång kampanjen mot denne, som vi förstått, både förhatlige och löjlige figur, och många andra slöt upp. Det tycks ha förelegat ett uppdämt behov av att få peta ned kulturmannen från den piedestal där han påstås husera.

I samband med lanseringen av Witt-Brattströms nya bok har kampanjen återuppstått. Se till exempel artikeln "Kulturmannen - en våldtäktsman".

Vem är då denne Kulturman och varför är han så förhatlig?

Ur den ymniga textfloden i ämnet de senaste åren går att destillera fram bilden av en framgångsrik man i kultursektorn som låtit framgången stiga åt huvudet och uppfylld av sig själv tar sig friheter mot, företrädesvis yngre, kvinnor.

Det finns säkert män som stämmer in på denna beskrivning. Det är möjligt att självupptagna typer är särskilt vanliga inom kultursektorn.

Kanske är det så att hatet mot Kulturmannen kommer sig av att kultursektorn är särskilt fylld av självrättfärdiga typer som sitter på höga moraliska hästar.

Fallet blir högre när någon som annars slår sig för bröstet i frågor om feminism och jämställdhet visar sig vara en riktigt tarvlig typ i sitt privata liv.

Av samma anledning som upprördheten blev extra stor när det visade sig att jämställdhetskarriäristen och polismästaren Göran Lindberg var en våldtäktsman och utnyttjare av minderåriga, eller att vi blir mer upprörda över präster som förgriper sig på barn än över idrottsledare som gör samma sak, trots att det senare de facto är vanligare.

Den som har höga moraliska anspråk har också högre moraliska krav på sig.

En annan tänkbar förklaring till kampanjerna mot Kulturmannen är att kultursektorn har blivit mer jämställd under de senaste fyra decennierna och att de kvinnor som numera intagit de framskjutna positioner som forna tiders kulturmän innehade, blivit besvikna. Besvikna på att dessa poster inte längre per automatik ger samma glans och status som de en gång gjorde.

Forna tiders kulturmän verkade inte bara i en mer patriarkal och ojämställd tid. De verkade också i en tid då konst och kultur värderades högre än idag, inte bara i ekonomiska termer.

Det var en tid då konstnärer och författare räknades till samhällseliten, och bankdirektörer och chefredaktörer ville sola sig i deras glans. Det var en tid då det ansågs statusfyllt i umgängeslivet att kunna recitera poesi och spela instrument, att vara bevandrad i klassikerna och att kunna sin konsthistoria.

Det var utgångspunkten för flydda dagars kulturmän, som Anders Zorn och Verner von Heidenstam, Pablo Picasso och Stefan Zweig.

Samhället har gått framåt på många områden, inte minst när det kommer till jämställdheten mellan könen.

När det kommer till frågan om konstens och kulturens ställning i samhället får dock efterkrigstiden betraktas som en tillbakagång.

I ljuset av detta kanske det inte är så konstigt att dagens kulturkvinnor blir besvikna när de upptäcker att den Olymp de erövrat under tiden hunnit förlora mycket av sin forna glans. Det är dock en förflackning som drabbar dagens kulturmän i lika stor utsträckning som den drabbar kulturkvinnorna.

Vill man höja blicken en aning skulle man dock kunna fråga sig vad kulturmannen ska ställas i relation till.

Ett vanligt motsatspar är kultur och natur. Kulturmannen blir i sådana fall den man som till skillnad från Naturmannen strävar efter att genom kulturell förkovran och förfining höja sig över det simpla driftslivet. Kulturmannen vore i så fall någon att applådera.

Ett annat vanligt motsatspar är kultur kontra civilisation, där kulturen står för det organiskt framvuxna samspelet mellan människor, medan civilisationen är den förnuftsbaserade rationalismen, inte sällan tillämpad uppifrån av de som anser sig veta bättre.

Kulturmannen blir då en motståndsman, den som stretar emot när de sociala ingenjörerna med sina iskalla principer vill skapa ett nytt samhälle för en ny människa.

Medan Civilisationsmannen drömmer om en människa som ännu inte finns, lever Kulturmannen bland människorna sådana de är.

Det är klart att Kulturmannen, i alla hans tappningar, bör ifrågasättas och granskas, precis som alla andra människor.

Men innan vi slutgiltigt vräker honom på avskrädeshögen kanske det är värt att fråga sig vad och vem det är vi placerar i hans ställe.

Kanske är det tvärtom så, att det är hög tid att återupprätta kulturmannen?

LARS ANDERS JOHANSSON

Regler för kommentarer