Kulturmannen - en våldtäktsman?

Ebba Witt-Brattströms essäer osar och svindlar

På Smålands Litteraturfestival i Jönköping drog hon nyligen ned skratt med sina slagfärdiga formuleringar. Nu släpps hennes bok. I den konstaterar Ebba Witt-Brattström att vi har ett allvarligt problem om vi tror att mäns litteratur är mer värd. Vilket vi ju verkar göra. Ylva Lindberg gör en självkritisk läsning av professorns upprättelse av Kulturkvinnan - och konstaterar att även den egna omgivningen beter sig "halvbildat".

Det blev år 2009 som "Litteraturens historia i Sverige" kom ut i reviderat upplaga. Då äntligen fick kvinnorna tillbaka något av sin rättmätiga plats i historien om den svenska litteraturens utveckling. Bakom initiativet låg åtminstone 30 år av aktiv genusforskning samt publiceringen av Nordisk kvinnolitteraturhistoria (5 band).

Ebba Witt-Brattström är en bland många litteraturvetare som bidragit till att fundamentalt förändra vår syn på klassisk kanonbildande litteratur som entydigt producerad av män. Hennes nyutkomna antologi samlar egna essäer, nyskrivna och äldre, om litteratur av både kvinnor och män från olika epoker. 1800-talet och sekelskiftet dominerar ändå. Denna period framstår som den absolut viktigaste för att förstå hur kvinnan får en plats och en roll i västerländskt kulturliv.

Fakta: Kulturmannen och andra texter

Essäer av Ebba Witt-Brattström

Norstedts

Fakta: Kulturmannen och andra texter

Essäer av Ebba Witt-Brattström

Norstedts

Witt-Brattström kallar sin bok "Kulturmannen och andra texter", men det hade också gått bra med Kulturmannen – ett as. Det är i alla fall vad jag tänker efter inledningstexten där han porträtteras. Kulturmannen likställs här med Dracula i sin utsugande iver att ständigt tillintetgöra Kulturkvinnans försök att göra sin röst hörd, ta plats och existera utan ett ständigt rättfärdigande. Man blir rädd för att möta honom, bli skrupulöst utnyttjad, tafsad på och nedtrampad i smutsen. Kulturmannen är nämligen en våldtäktsman som föraktar kvinnor och framför allt lyssnar han inte på någon i sin sublima självupptagenhet, utan bara tar för sig när den högstämda anden, åtrån eller bara det systematiska högmodet faller på.

Det är här man får sansa sig och göra en analys av läget. För det första bygger inledningen på ganska arga debattartiklar publicerade i Dagens Nyheter de senaste två åren. För det andra behöver vi inte vara rädda för att möta kulturmannen i egen hög person, för egentligen menar Witt-Brattström att kulturmannen inte finns. Han har troligtvis heller aldrig funnits. Däremot är drömmen om honom och den idealiserade bilden av honom oerhört livaktig. Ungefär som när vi talar om en ”native speaker”. En person som behärskar ett språk perfekt och helt till fullo finns ju inte heller, men dess hemsökande ande svävar över varje samtal där flera språk finns i bakgrunden. Talar du med brytning är du dömd. På samma sätt är det i kultursamtalen, där mannen är närmast anden och kvinnan endast beundrar underdånigt i sin position av immigrant i en högre sfär.

Man kan sammanfatta det med att bokens ärende är att avslöja kulturmannens subtila närvaro och att visa fram strategier för att slå hål på en kulturpatriarkal bubbla som genom sekler blåst upp sig själv till gigantiska proportioner.

Inledningen svär mot texterna i verket. De handlar inte så mycket om kulturmannen. De handlar mest om Kulturkvinnan och hennes betydelse för att sätta ord på en dröm om Kulturmänniskan, där män och kvinnor har samma tolkningsföreträde och samma prestige. Boken talar om jämställdhet i kulturlivet helt enkelt. Precis som vi diskuterar jämställdhet i näringslivet, politiken eller på arbetsmarknaden. Skillnaden är bara att fakta och argument blandas med en Witt-Brattströmsk vidsträckt bildning och litteraturtolkningar som ibland får tanken att svindla. Titeln Kulturmannen måste kanske vara där för att visa fram vad Kulturkvinnan har att förhålla sig till och vad hon måste bryta mot för att få uttrycka sin egen personliga röst och skapa utan begränsningar.

Essäerna visar fram flerdimensionella genomlysningar av orättvis maktutövning inom kulturlivet med särskilt fokus på skönlitteratur. Till exempel menar författaren att litterära män är halvbildade och kvinnor helbildade. Det bara är så, för att kvinnor har läst både manliga och kvinnliga klassiker i lika mån, medan män endast tar hänsyn till män. En helbildning förutsätter att man läser och begrundar varandras texter. Därför innehåller "Kulturmannen" litteraturtolkningar av både kvinnor och män. Texterna om de kvinnliga författarna belyser vad som får ”historieskrivningens fallucka att öppna sig” eller att bara kategoriskt nedvärdera kraftfull och inflytelserik litteratur av kvinnor. Leffler, Undset, Lagerlöf och Wägner är några författare som passerar revy med sina exempel på undanskuffad litteratur. Essäerna visar också fram hur explosivt och provocerande kvinnliga försök att ”omkoda” könen kan vara, för att inte tala om helt vanlig sexlust uttryckt av en kvinna. ”Jag kastas i en ström av eld, jag slår ut som en eldröd vallmo”, skriver Stina Aronsson. Är det bara Carl Jonas Almqvist och Artur Lundkvist med bröder som får ta för sig av språket så och bli tagna på allvar?

Witt-Brattström konstaterar att så är det, men visar också fram manliga författare som i sina verk velat lyssna och lära av kvinnans röst och position. Gunnar Ekelöf gör det i sin diktning, Guiseppi Verdi i sina operor, men också antologiförfattarens grand onkel Marcellus Brattström, som otippat nog skrev en regelrätt emancipationsroman i sekelskiftesmiljö. Den gavs ut på tyska år 2010. Dessa män har i sitt skapande lyft in djup förståelse för kvinnans roll, villkor och kamp i en mansdominerad samhällsutveckling. Hon begränsas inte till en stiliserad myt om Modern, Madonnan och Skökan i deras verk. Författare som Ola Hansson och Aksel Sandemose tar sig också an Kulturkvinnan, den Nya Kvinnan, the New Woman, la femme fatale, eller SBK:n, det vill säga den självförsörjande bildade kvinnan, som Wägner uttryckte det. De tar darrande och rädda emot henne utan att veta hur de ska förhålla sig till den i tiden helt färska bilden av kvinnan med obegränsade möjligheter. Det är stort och vackert.

Sekelskiftet var så intressant just för att kvinnor och män läste varandra och intresserade sig för varandras litterära tilltag. Trots ojämlikhet fanns det en dialog och ett utbyte. Det är uppenbart. Är det därför Witt-Brattström demonstrerar sin mest bitande retorik när turen kommer till författare som August Strindberg, Karl Ove Knausgård och Horace Engdahl? Dessa manliga förebilder i litterära kretsar blir representanter för kulturmannemyten. Witt-Brattström är förbaskad på deras dövhet; deras dövhet för andra röster, för att de inte lyssnar till båda sidor, samt för att de surfar på gamla manliga privilegier för att nå toppen. Jag förstår om alla fans som kulturmannen faktiskt har blir upprörda av Witt-Brattström, för hon sätter ju onekligen fingret på det mindre ärofyllda i dessa upphöjda mäns värv. Dessutom gör hon det på en prosa som stundom skvätter av raseri. Hon bemästrar till fullo den prestigefyllda patriarkala genren akademisk argumentation, men förlöjligar den samtidigt genom att tryffera resonemangen med uttryck som ”hot stuff”, ”trycka på gilla-knappen”, ”hang on”. Det blir roligt, men inte alltid sakligt. Hur hade läsningarna av dessa manliga författare sett ut om de behandlats precis som kvinnorna, det vill säga som offer för kulturmannemyten? Visst, båda sidor är offer, men endast kvinnorna offras, hade säkert någon påläst svarat.

Jag skulle vilja kallt konstatera att Witt-Brattströms läsningar kan stämma historiskt men att vi har kommit vidare sedan sekelskiftets vittra damer. Men det är svårt. När jag ser mig om efter vem som läst Karl Ove Knausgård och Lena Andersson är det uppdelat mellan könen. Insikten går heller inte att kringgå att jag håller mig till snippor och kvinnliga författare, medan min manliga kollega skriver om precis vad som helst, alltså bara om män. Vi måste nog träffas, fika och fråga oss om vi båda är lika halvbildade och hur vi i så fall ska nå helbildning. För det tycks mig att Virginia Woolfs double standard fortfarande gäller, det vill säga att ”mäns litterära teman är allmänmänskliga, medan kvinnoämnen avspisas som triviala eller politiska uttryck för en ointressant särvariant av mänskligheten”. Bör vi inte läsa varandra mer för att mötas? Eller är fåran för djup?

Kulturmannen är ett vitt och västerländskt påfund och några etniskt annorlunda toppförfattare innehåller inte antologin. Det är ändå inte helt ointressant att samtida afrikansk litteratur som sprids i världen domineras av kvinnor. Chimamanda Ngozi Adichie är bara förnamnet. Vad är deras hemliga recept? Jag tror att de struntar i Kulturmannen helt enkelt. De gör som Mimmi i "Feberboken": ”Inte svara. Det blir första spadtaget. Jag ska gräva mig ut. Fri, fri, o mina lungor befria er, häv er, andas, grip tag i luften.”

LÄS MER! Björn Kohlström om Små Lit: Ebba Witt-Brattström får mina öron att glöda

Regler för kommentarer