Biskopen tog emot på Östrabo i Växjö, strax ovan Sankt Sigfrids källa. Det är en av ekologer välskött plats i den intima studentstaden, bakom en vacker domkyrka.

Vi delar ett huvudbry. Hur skall folk få del av evangeliets nåd i en tid så genomkorsad av motstridiga viljor och bud? Den kristna tron stöds inte längre av allmänbildningen. Staten säger inte detsamma som kyrkan, men där har allmänheten inte uppfattat förändringen, och präster som skulle väcka och vägleda svävar på sitt mål eller tiger om det svåra. Vi är konflikträdda.

TV-gudstjänsten fjärde advent illustrerar detta förhållande. En så långt fullgod predikan om Marias kallelse att föda sitt barn, säga ja till Gud, spolieras i ett ögonblick med slutorden att man måste säga nej "när det behövs". En sådan avrundning tilltalar nog den som använder Gud och kyrkan efter eget skön men aldrig skulle ställa sig själv till förfogande, om det kostade något.

Den här glidningen, från evangeliet till politiken, är tydligt märkbar i samfunden. En rundringning till pingstkyrkans styrelse för några år sedan visade att församlingen mer eller mindre givit upp tanken på Gud som livets givare. Vad som skall föreställa mission sker på Sidas villkor och styrs av dokument om kvinnors reproduktiva hälsa. Egentligen är det feministisk utrikespolitik av känt märke.

Till och med de svenska Kristdemokraterna stöder som något självklart abortlagen och samvetsömma barnmorskor med insikt om läkareden får ingen tjänst. Regionrådet Mia Frisk stöttade inte sin medsyster Ellinor Grimmark, som idag arbetar i Norge. Hela familjen rycktes upp med rötterna. Ska vi vara stolta över Sverige? Betongstöveln inte bara bekräftar ett rättsvidrigt yrkesförbud för de mest lämpade, utan också att alla barnmorskor i tjänst i vårt förhärdade land lika gärna dödar barnet. Båda utgångarna är lika professionella. Om de ovälkomnas öde singlar makthavaren slant.

När politiker med denna okristliga hållning får fri lejd till medlemskap och medverkan i gamla frikyrkor som Allianskyrkan och Equmeniakyrkan, signalerar det inte bara att pastorerna har tappat greppet. Kristendomen har ersatts av en världslig politik utan nåd och barmhärtighet, och det mitt i kyrkan.

Men församlingarna har så länge låtit sig kuvas och avtrubbas, att det inte ens upptäcks eller reflekteras över, än mindre tas upp till predikan. Situationen är den att en ny start är helt nödvändig, en urkristen väckelse tänd av gudasända profeter som idag lyser med sin frånvaro eller avvisas i dörren.

Antagligen är det bättre i invandrarkyrkorna och i någon evangelikal församling. Men även Allianskyrkan är ansluten till Svenska Evangeliska Alliansen, det är det märkliga. Det kristna budskapet att människan är skapad till Guds avbild finns hela tiden där, men berörs inte i förkunnelsen. Verksamheten är väl finansierad och rullar på ändå, som ett tåg utan förare och med politruker som kontrollanter. Alla tror uppenbarligen att hälsan tiger still, men nervsystemet är som bedövat av all musik och inga signaler om att kroppen är sjuk når den oberörda hjärnan.

Krubban står där och pastor Jansson i talarstolen, men ingen ser barnet. Ingen lyfter ett finger. Ingen uttalar Ordet som blev kött.

Därför ligger kyrkan i mörker, men Gud har ju tänt ett ljus. Kommer det att upptäckas av de många som med politik som förevändning har vänt bort blicken? Kommer budet om nåd att nå fram till den som tjänar pengar på blodet? En politik som gör anspråk på godhet och tolerans har sinnena i sitt våld. I ett obevakat ögonblick kan den likna tron på Gud. Ändå skall den visa sig vara rena hedendomen. Lagen råder, men inte nåden.

Nog är stallet pyntat, men krubban gapar tom.

ANDERS BYLANDER

Jönköping