Förhoppningsvis kommer våra barn och barnbarn kunna titta tillbaka på 2016 och se att det var året då vi faktiskt kunde börja diskutera invandring och integration, utan att i varje stund behöva sätta det i relation till Sverigedemokraterna. Foto: Malin Hoelstad/TT

Ledare: Sverige växer upp?

Tystnadens kultur. Nyårsönskan: ett mer civiliserat offentligt samtal 2016.

Sveriges Televisions julkalender 2015 lät barn prova hur det var att leva i olika historiska epoker – från vikingatid till nutid.

Det är lätt att sätta sig till doms över gångna tider och skaka på huvudet åt det som har varit, oavsett om det gäller häxbränningar på 1600-talet eller 70-talets hippiekollektiv.

I vikingatidens Hávamál står det skrivet att det enda som inte dör, är domen över de döda.

Hur kommer kommande generationer att döma vår tid, och hur kommer 2015 att skildras i ett barnprogram om 100 år?

Kommer det att vara identitetspolitiken som framstår som mest besynnerlig? Att vi levde i en tid där de som kallade sig antirasister övertog rasbiologernas besatthet kring hudfärg, i mångfaldens namn.

Där det plötsligt skulle räknas hur många mörkhyade personer det fanns i bolagsstyrelsen eller på filmduken. Där det snart krävdes olika rättigheter, baserat på vilket kollektiv en person ansågs höra till.

Eller kommer det att vara den moderna feminismen? Hur kvinnor i ett av världens mest jämställda länder förläste sig på genusvetenskap och ägnade tid åt pseudodiskussioner om exempelvis "den manliga blicken" eller gick på utställningar med vaginakonst.

Snarare än att kämpa för de flickor som kom hit från andra länder och riskerade att utsättas för könsstympning, tvångsgifte eller att kastas ut från en balkong om de skaffade sig en infödd pojkvän.

Kanske kommer det som framstår som mest udda ändå vara hur åsiktskorridoren svängde i invandringsfrågan.

Hur det som tidigare hade betraktats som extremistpolitik plötsligt fick en majoritet i riksdagen bakom sig.

Det som nu återstår att se under 2016 är huruvida denna gir även kommer att leda till ett offentligt samtal, präglat av en större ödmjukhet och eftertanke.

Efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, och i takt med deras ökande väljarstöd, blev tonläget allt mer uppskruvat.

Det är fullt naturligt att oroas över att ett parti med rötter i vit makt-rörelsen har vuxit sig så stort. Men övriga partier har varit oförmögna att förhålla sig till det på ett sakligt sätt.

I stället för att bemöta SD:s argument och tala om varför deras lösningar var orimliga, valde man att stigmatisera alla som var kritiska till svensk migrations- och integrationspolitik.

Plötsligt kunde varje invändning mot den rådande politiken tystas, genom att påtala att åsikten i något avseende var snarlik SD:s.

Moderata och socialdemokratiska väljare som inte förstod varför deras partier hade kopierat Miljöpartiets invandringspolitik, fick höra att deras oro var ett uttryck för rasism.

Människor som får utstå spott och spe kan lätt radikaliseras. Har man fått höra tillräckligt många gånger att man är rasist, finns risken att man till slut blir det.

I en intervju i Dagens Samhälle (17/12) beskrev nationalekonomen Tino Sanandaji det svenska debattklimatet som en masspsykos.

Några dagar senare försökte man i Dagens Nyheter ta heder och ära av honom, dels genom att påtala att han är uppskattad i SD-kretsar, dels genom att insinuera att han har en sverigedemokratisk flickvän.

Om nivån på argumenten hos dem som ska vara ledande röster i samhällsdebatten är så låg, att en person inte döms efter vad vederbörande säger och gör utan baseras på personens umgänge, är det kanske befogat att tala om en masspsykos.

Bara några dagar tidigare hade Markus Uvell tvingats lämna sitt jobb på PR-byrån Kreab, på grund av att han umgåtts privat med sverigedemokraten Linus Bylund.

Juridiskt var det här inget konstigt. Uvell var en högavlönad chef, då kan man få gå på dagen.

Men vilket samhälle får vi om människor ska känna sig tvungna att förskjuta familjemedlemmar och vänner, eller inte våga diskutera invandring på ett sakligt sätt, av rädsla för att stämplas som rasister och kastas ut i kylan?

Det som skapas är en tystnadens kultur, där människor knyter näven i fickan i stället för att få sina åsikter bemötta i ett civiliserat samtal. Det är en farlig utveckling.

Förhoppningsvis kommer våra barn och barnbarn kunna titta tillbaka på 2016 och se att det var året då vi faktiskt kunde börja diskutera invandring och integration, utan att i varje stund behöva sätta det i relation till Sverigedemokraterna.

Att det var året då vi förstod att människor kan vilja ha en mer restriktiv eller liberal migrationspolitik än vad vi själva vill, utan att de för den sakens skull är korkade eller onda.

Att 2016 helt enkelt var året då det offentliga samtalet i Sverige blev lite mer vuxet.

Regler för kommentarer