Alla som någon gång har tänt en eld känner logiken. Papper och näver brinner snabbt. Torr ved tar eld lättare än en sur vedklabbe.

När skolkommissionen under torsdagen presenterade sitt omfattande slutbetänkande var reaktionerna som när kaminens innehåll möter solstickan.

Det tände snabbt till kring ett av kommissionens förslag – att kötid ska avskaffas som urvalskriterium för fristående skolor där det är fler sökande än platser. I stället föreslogs lottning för att variera elevgrupperna.

Att låta lotten avgöra vilka elever som får gå på en skola väcker av förklarliga skäl känslor. Det kan påverka en hel familjs vardag under många år.

Försök att förklara för ett barn som nekas att gå i samma skola som kompisarna att det beror på att viktiga val i livet är något staten anser lämpligt att hantera som en lott i hembygdsföreningens tombola.

När barnet sedan har blivit lite äldre kanske det är dags att förklara att det bakom lottningen även finns ett drag av social ingenjörskonst.

Något som märks i ett annat av förslagen, det om att det i läroplanerna ska skrivas in att rektor har ansvar för att ”verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper”.

Förslagen om lottning och social sammansättning är sådana som lär brinna ut snabbt i den efterföljande debatten. Men så har förslagen samma egenskaper som näver och tändvätska – tunt och olämpligt för människor.

Även om det inte verkar finnas politiskt stöd för att ändra urvalsreglerna bör det ändå antas att ett av de ansvariga statsråden kan gilla det.

Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström (S) talade redan 2015 om lottning i stället för köer. Vid det tillfället var hon dock inte statsråd.

Då var hon generaldirektör för Skolverket och skolkommissionens ordförande – den utredning som nu levererade sitt slutbetänkande. Tänk vad världen är liten.

Att Anna Ekström var generaldirektör och utredare samtidigt och inom samma område kan på goda grunder ifrågasättas, det är ett gränsland mellan politik och förvaltning.

När hon sedan blev minister fick hon av naturliga skäl lämna ordförandeposten i kommissionen men det kan vara värt att ha i åtanke att ett av statsråden som ska begrunda skolkommissionens förslag bär delar av ansvaret för produkten.

En annan kritik mot kommissionen är att få konkreta reformförslag lades fram. Det är en berättigad synpunkt, särskilt då kommissionen tillsattes redan år 2015 och det har funnits en förväntan på resultat.

Samtidigt bör inte utredningens hela arbete förkastas för att några av förslagen snabbt gick upp i rök. En del är bra, som stöd till skolor med stora utmaningar och aktivt skolval. Andra idéer behöver mer tid för att värderas, även om tid är en bristvara. Nya utredningar föreslås kring organisering av skolan och statliga sektorsbidrag.

Kanske kan det bli med några av kommissionens förslag som med de riktigt stora eller blöta vedklabbarna i spisen, det tar tid innan de tar eld och är användbara. Men sedan gör de nytta.