Finns det någon svensk kultur?

Nej, svarar Miljöpartiet, åtminstone ingen som är värd att bevara till eftervärlden.

Miljöpartiet, genom statssekreteraren på kulturdepartementet Per Olsson Fridh, låter nämligen meddela att man har beslutat att strunta i de förslag som Institutet för språk och folkminnen samlat in till Unescos världsarvslista över immateriellt kulturarv.

Olsson Fridh utvecklar resonemanget:

”Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra.”

Miljöpartisterna på kulturdepartementet är inte ensamma om att förfäkta ståndpunkten att det inte finns någon svensk kultur.

Under hela 2000-talet har denna självförnekande ståndpunkt basunerats ut från politiska företrädare från höger till vänster.

2002 uttalade sig Mona Sahlin (S) om svensk kultur i en intervju i Turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturk:

”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana "töntiga” saker.”

Denna självutplånande inställning delades av förre moderatledaren Fredrik Reinfeldt som i en avsiktlig vantolkning av Esaias Tegnér (som i högsta grad menade att det fanns en svensk kultur) hävdade att all positiv utveckling i Sverige kommit utifrån.

Även regeringen Löfven har dragit sitt strå till stacken.

I samband med det besynnerliga propagandajippot ”Sverige tillsammans” på Munchenbryggeriet hösten 2015 hade chefen för den opinionsbildande myndigheten Forum för levande historia Ingrid Lomfors kallats in för att slå fast att det inte finns någon ”inhemsk svensk kultur”.

Detta bisarra påstående backade Lomfors från dagen efter.

Att en historiker kallas in av regeringen för att förneka den egna kulturens existens på ett evenemang som syftar till att uppbåda entusiasm för mottagande av flyktingar är talande.

Det finns nämligen en föreställning om att existensen av en majoritetskultur per definition skulle vara exkluderande för de som flyttar till ett nytt land.

De upprepade påståendena om att det inte finns någon svensk kultur handlar dock om mer än endast en missriktad, och kontraproduktiv, välvilja gentemot invandrare.

Som bland annat folklivsforskaren Dan Korn visat i essän Svensk kultur, en förutsättning för integration finns ingenting som talar för att ett undergrävande av majoritetskulturen eller ett förnekande av inhemska seder och bruk på något sätt skulle främja integration av invandrare, tvärtom.

Men förnekandet av den egna kulturen handlar inte enbart om en missriktad välvilja.

I den kulturradikala världsåskådningen ligger att kämpa för en upplösning av historiska och spontant framvuxna gemenskaper som familjen eller nationen.

Hyckleriet hos företrädarna för denna åskådning blir uppenbart när de å ena sidan med emfas förnekar att det skulle finnas någon svensk kultur och å andra sidan energiskt förespråkar exempelvis kurdernas och palestiniernas rätt till nationalstater grundade på kulturella gemenskaper.

Alla folk tycks ha en egen kultur utom just svenskarna, som istället är kulturellt neutrala, vars enda gemensamma nämnare är medborgarskapet.

Detta är naturligtvis kvalificerat trams, men blir problematiskt när det blir utgångspunkt för den statliga kulturpolitik som ska värna kulturarvet.

Att Miljöpartiet vägrar att nominera unikt svenska företeelser som nyckelharpsmusik till Unescos lista över immateriellt kulturarv innebär naturligtvis inte slutet för vare sig nyckelharpsmusiken eller det svenska kulturarvet, de klarar sig bra utan politiska listor.

Men det säger något om de ideologiska utgångspunkterna hos det parti som ansvarar för kulturdepartementet.