Häromveckan var jag på en typisk studentfest och studenter med olika akademiska inriktningar samlades för trevligheter. På kvällen hamnade jag bredvid en av de kvinnliga gästerna och det framkom snabbt att hon, liksom jag, var en hängiven feminist.

Av någon anledning började vi diskutera kultur och kvinnors rättigheter.

Min utgångspunkt i samtalet var att det kan finnas bra och dåliga inslag i en kultur. Feminister som vi båda var trodde jag att vi lätt kunde enas om att Sveriges syn på kvinnor och kvinnors rättigheter är bättre än de flesta andra länders.

Det är allmänt känt att Sverige är ett av världens bästa länder när det kommer till jämställdhet och i Global Gender Gap Report för 2016 rankas vi som nummer fyra i världen.

Döm om min förvåning när hennes respons var att det inte finns något som är bättre eller sämre i en kultur. Och framför allt kunde inte jag, som svensk kvinna, säga att det finns inslag i andra kulturer som rejält inskränker kvinnors frihet och därför är sämre än den kultur vi har Sverige när det gäller synen på kvinnor och kvinnors rättigheter.

I kulturrelativisternas vilja att inte diskriminera eller kränka någon föds en farlig värderingssjuka.

Det är förmågan att skilja mellan rätt och fel, bra och dåligt, som har gjort att Sverige toppar jämställdhetsrankningar. Det är objektivt sett bra att även den kvinnliga befolkningen i Sverige har rösträtt, får utbilda sig, får jobba och köra bil.

Kulturrelativisternas åsikter är inte begränsade till diskussioner på studentfester.

Deras moder – identitetspolitiken – har numera gjort intåg på universiteten och rört om i den akademiska grytan.

I USA har det blivit populärt med så kallade trigger warnings (se varningstexten i rubriken) och safe spaces, vilka ska skydda studenter från mikroaggressioner. Mikroaggressioner är uttryck som får personer att känna sig nedvärderade på grund av sin grupptillhörighet eller av andra orsaker.

Det kan låta som en fin intention att uppmärksamma studenter på material som kan innehålla svårsmälta saker. Men likt mycket annat är vägen till helvetet, även i detta fall, kantad av goda föresatser.

I USA har gästföreläsare med fel sorts åsikter stoppats från att besöka skolor och på UCLA har lärare uppmanats att ligga lågt med fraser som till exempel ”Alla som arbetar hårt kan lyckas” (Cecilia Garme, Fokus nr 13, 2017).

Sverige är inte oberört. Det finns flertalet exempel, men det som sticker ut och visar kopplingen mellan kulturrelativismen och identitetspolitiken på universiteten kommer från Uppsala universitet.

Studenter klagade där på en kursbok som beskrev att få arabstater är demokratier. Enligt studenterna var det ett amerikanskt perspektiv (Cecilia Garme, Fokus nr 13, 2017).

Att fenomenet med snäva åsiktskorridorer på universiteten nyligen har börjat blomstra är inte så konstigt.

Generation Y har vuxit upp med sociala medier och är van vid att kunna blocka det som inte uppskattas i flödet och få sin egen världsbild bekräftad genom boostande algoritmer. Det är den generationen som just nu läser på universiteten.

Men bildning och kritiskt tänkande handlar inte om att bara konfronteras med åsikter man själv delar.

Inte heller är det den identitet som kan tänkas bli mest provocerad eller kränkt av vissa fakta som bestämmer vad som är sant och falskt.

Motsatsen leder nämligen till faktarelativism. På så vis kan man säga att faktarelativismen är syskon med kulturrelativismen. Båda är allvarliga och skadar på de områden som de verkar.

Föreställningen om att allt är relativt och att det inte finns något som är sant eller falskt eller rätt eller fel är en farlig illusion. I så fall spelar inget längre någon roll.

Enligt mina efterforskningar bland studenter på Jönköping University har det ännu inte förekommit någon identitetspolitik eller faktarelativism där.

Vi håller tummarna för att det fortsätter så.