Lodalen: Bowie fick mig känna allt var möjligt

Författaren Mian Lodalen minns David Bowie (1947 - 2016). Och hon minns kärleken som smög in en hand i hennes - under hans konsert i Göteborg 1983.

Så stod han där framför oss, i beige kavaj och slips, välansad frisyr som vilken börsmäklare som helst. Men det gjorde ingenting. Bilderna från Ziggy Stardust födelse, i regnbågsfärgade glitterdräkter, med eld i håret, blixt genom ansiktet och läppstift hade ändå etsat sig fast på våra näthinnor och skulle aldrig försvinna. Epitetet banbrytande gör honom inte rättvisa. Hans sätt att bryta mot förväntade normer om hur vi människor bör se ut och vara i våra könsuttryck har haft mer betydelse än vi någonsin postumt kommer att kunna ge honom cred för. Han var först. Och störst. Ingen pratade om normer men alla visste, tills han sprängde bojor, sparkade dem av scenen till förmån för konsten och friheten. Våra hjärtan dansade av tacksamhet och hopp. Han sket i något så oväsentligt som kön, också i sin egen sängkammare. Hans fru Angie hittade honom där tillsammans med Mick Jagger och fällde kommentaren "do you want some coffee?". Redan 1972 kom alteregot Ziggy Stardust ut som gay. Han själv som bisexuell. Det var så ofattbart modigt och coolt. Ullevi juni 1983. Vi förlät yuppiekavajen. På planen framför scenen smög en hand sig in i min. Den snyggaste tjejen i publiken blev min medan "Lets dance" ekade över Göteborg. "If you say run, I run with you". Femtioåtta tusen fans virvlade ut på gatorna och hon och jag tågluffade på förfalskade kort ut i världen med din musik i freestylen.

Kärlek kommer och kärlek går och sommaren blev höst och vi var arbetslösa men gick på Jönköpings finaste krog för just den dagen hade vi inte ångest och vi hade lovat att ge oss en kunglig lunch nästa gång vi båda mådde bra, samtidigt. På väg ut stal jag en flaska finvin som vi sabrerade ute på Hamnpiren. Vi skålade för våra liv och hon skrev i min dagbok "we will be heroes, for ever and ever, what do you say?". Vinrusiga på eftermiddagsbussen sket vi fullständigt i att folk stirrade och på en madrass skulle jag efter år av väntan äntligen få henne och på skivspelaren snurrade plattan "Heroes" när dörren plötsligt flög upp och mitt x stod mitt i rummet och skrek. Men det är en annan historia som jag spar till memoarerna.

David Bowie, du var alltid vid vår sida.

Vi växte upp med dig, du tvistade våra hjärnor, utmanade en hel världs syn på hjärndödande könsuttryck, gav oss odödlig musik och fick oss att känna att allt möjligt.

Men i dag är himlen bara grå. Min inneboende och jag äter Bowiefrukost med finaste porslinet, tända ljus och musik. Från Ziggy till senaste mästerverket, testamentet "Blackstar" som precis släpptes. "Something happend on the day he died."

Ett sörjande fan säger att vi borde äta kokbanan. Bowies favorit på frukostbordet.

Bilderna och minnestexterna avlöser varandra på nätet. Min lillebrors extrafarsa skriver: Han räddade mitt liv som tonåring i ett trångt, unket 70-tal på landet, han var luckan in i den kreativa, androgyna, nya mansbilden. Han fick mig att våga upptäcka världen.

Min gudson postar på Facebook: Jag kan bara stämma in i hyllningskören. Utöver vänner och familj finns det ingen människa som har betytt lika mycket för mig som David Bowie.

"This is groundcontrol to Major Tom. I am stepping trough the door. And I am floating. In most peculiar way. And the stars look very different today."

But heaven will explode by your presence, mister David Bowie. I dag sorg. I morgon tacksamhet.

Regler för kommentarer