Nina Marjavaara ger inte upp på sitt kulturhus, men undrar varför Spira är så ovilligt att diskutera sitt utbud. Foto: Robert Eriksson

Marjavaara: Älskade, enerverande Spira

Varför hukar du under tystnadens kultur?

SOM jag älskar att ha en relation till mitt kulturhus. Mitt och ditt. Spira i Jönköping. Den är så ojämställd så den liknar ingenting. Men den förgyller livet. Som obesvarad kärlek gör.

I dag vill jag först säga "äntligen!" (i veckan släpptes programmet för säsongen 16/17) och sedan uttala en förhoppning – men vi börjar från början.

För ett par veckor sedan skrev kultursidans teaterrecensent Rikard Flyckt en gedigen genomgång av Spiras kommande utbud. Huvudfokus var våren och kritiken lika skarp som självklar: En uppsättning gör ingen repertoar och i vår är det just vad vi får. Musikalen "Spelman på taket" är det enda Smålands musik och teater under ledning av Per-Ola Nilsson sätter upp av egenproducerad art fram till sommaren.

Det håller förstås inte för en kulturtörstande publik, som tvingas resa från sin regionteater för att hitta talat drama.

Ett annat spår i kritiken var avsaknaden av aktualitet. Där andra institutioner på kort tid har lyckats ta in den mest omfattande katastrof Europa har sett på sina scener har kulturhuset i Jönköping satsat på, just det: en Anders Ekborg.

En redaktör på normalhög häst tänker i ett sådant läge att nu reagerar förstås Smot. Verksamhetschefen, eller relativt nytillträdde teaterchefen Staffan Aspegren, greppar förstås snart (genast) pennan och skriver ett brandtal till sitt, de hårt arbetande skådespelarnas och husets försvar.

Icke.

Det går två veckor. Sedan påminner samma redaktör, nu på en något lägre men fortfarande trängtande häst, med ett mejl att en replik rent av skulle vara snyggt, om inte annat av respekt mot publiken? Det skickas till marknadschef, pressansvarig, vd samt teaterchef.

Inget händer. Det var i måndags.

Lite drygt 24 timmar senare kommer dock ett pressmeddelande, helt oförhappandes, där man punkt efter punkt poängterar sin aktualitet, sin vilja att vara "här och nu", och att diskutera fascism och samtiden i sitt framtida utbud, bland annat genom den öppna punkten "Speglingar".

Kulturhuset svarar alltså inte på kritik men anpassar sig till synes efter den. Vilket förstås är omöjligt. En repertoar ändras ju inte på ett par veckor. Huset måste haft sin spelplan klar. Så varför saknar man självförtroendet att debattera den offentligt? När chansen serveras på ett fat?

Spira har gjort tystnadens kultur till en dygd. Medarbetare vågar inte prata om förhållanden därinne, och inte ens marknadsavdelningen vågar eller vill uppenbarligen diskutera sitt innehåll med egna pennor. Kanske förändras det med ny chef efter Mikael Lundberg i maj? En kan bara hoppas.

Jag är ändå glad att vi får se riktig teater framöver. Att Shakespeare hyllas gånger två, 400 år efter sin död, och att Rebecka Cardoso, senast bakom den hyllade Mensmusikalen på Dramaten, är den som bearbetat "Hamlet" (premiär den 21 september i Kammaren). Samt att man satsar på en egen familjeföreställning om Katitzi.

Och om två veckor är det så premiär för supersatsningen "Spelman..." där teaterchefen själv stått för regin. Att det finns en tilltro till föreställningen hos aktörerna har nått även mig, och det känns kul. Kanske är något bra på gång.

Jag ger i alla fall aldrig upp.

"Spark", älskade, enerverande Spira.

LÄS MER: Teaterkritikern sågar Spiras vårutbud

Regler för kommentarer