”Stoppa pressarna – Palme är död”

30 år sedan mordet på Olof Palme

Det är sen kväll fredagen den 28 februari 1986. På JP har kvällsskiftet slutat för veckan och nattchefen – som en sista gång kontrollerat att förstsidan med sin toppartikel ”Hemslöjden i konkurs” blev bra – konstaterar att läget är under kontroll, släcker och går hem.
Men någon halvtimma senare, mitt i natten, kommer tre journalister inrusande på den nedsläckta redaktionen och börjar ringa runt.
— Stoppa pressarna! Stoppa pressarna! skriker de.

Lennart ”Bissen” Halldorf och de två polisreportrarna Putte Merkert och Tage Ekström befinner sig på Hotell Portalens pub när en servitris kommer fram till deras bord.

— Ni jobbar ju på tidningen, säger hon. Men vet ni att Olof Palme är död?

Om de tre journalisterna möjligen var lite påverkade av starka drycker så nyktrade de blixtsnabbt till nu.

— Vi flög upp från våra stolar och rusade iväg de tre, fyra kvarteren bort till tidningshuset, berättar Tage Ekström 30 år senare.

— Vi kastade oss på telefonen och ringde till tryckeriet på Österängen och skrek att de skulle stoppa pressarna. Sedan ringde vi runt till sätterifolk och andra som kunde få maskineriet igång igen. Vi ringde också till vd:n Stig Fredriksson som snabbt var på plats och sedan själv åkte iväg och delade ut tidningsbuntar.

Förstasidan klar

Vid den tidpunkten hade den första upplagan av Jönköpings-Posten redan sänts iväg till förorterna där prenumeranterna på lördagsmorgonen på förstasidan kunde läsa om bland annat Hemslöjdens konkurs och om HV71 i omladdning inför våren.

Däremot kunde invånarna i innerstaden i Jönköpings-Posten nästa morgon på en omgjord förstasida läsa den ofattbara nyheten av Sveriges statsminister var mördad.

TT-flashen

20 minuter över 12 på natten hade TT-flashen gått ut: ”Olof Palme död! Skjuten till döds klockan 23:21 i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i centrala Stockholm”.

Och på den nyligen tysta och nedsläckta redaktionen var nu en febril aktivitet. Folk kom farandes från alla håll. Typografen Rolf Nilsson var en av de första på plats ute på sätteriet, fotochefen Henric Grännö kom för att ta fram TT-bilder, Stig Fredriksson skrev en kort ledare med rubriken ”Meningslöst”, redaktionschef Ulf Johnsson kom rusande och började nu, mitt i natten, tillsammans med Putte Merkert och Tage Ekström ringa runt till lokala politiker för ett uttalande.

— Jag väckte bland andra upp en helt chockad Göran Karlsson, riksdagsledamot för socialdemokraterna minns Ulf Johnsson.

— Jag kommer ihåg att jag fick tag i en yrvaken Anders Björck, berättar Tage Ekström. Det blev ett par kortare kommentarer på insidan i tidningen.

Slängde ut allt

Själv var Tage Ekström denna dramatiska natt inte bara polisreporter. Nu fick han också hoppa in som redigerare och gjorde sitt livs första och enda förstasida.

— Vi slängde ut i stort sett allt annat och gjorde också om löpsedlarna. Det fanns aldrig någon tvekan, vi var alla så tända. Här jäklar hade vi ju århundradets nyhet! Vilka följder händelsen skulle få tänkte vi inte på då. Det var bara en jättenyhet som skulle ut.

När vi andra sov

Vid den tiden på natten sov många av oss och hade ingen aning om vad som hade hänt. Men i nästan vanlig tid hade Jönköpings-Posten levererats i våra brevlådor och där skrek de stora svarta rubrikerna ut den ofattbara nyheten: ”Sveriges statsminister mördad”!

— Det var konstigt allting den natten, minns Tage Ekström. När jag väl var hemma igen så sov jag inte en blund. Jag låg bara och väntade på att få se tidningen. Och det är klart att vi kände lite stolthet över att vi i en tuff kamp med klockan hade lyckats få med nyheten som flera andra landsortstidningar inte hann få med.

Rent hantverk

Detta hände i en tid när de tekniska förutsättningarna var helt andra än i dag och en nyhet inte var i var mans mobil i stort sett i samma ögonblick som när den hände. Här var det helt och hållet hantverk som gällde.

Det har, ofattbart nog, redan gått 30 år sedan denna dramatiska natt, en natt som förändrade Sverige.

Regler för kommentarer