Den som ett par år in på 2000-talet bilsemestrade i Europa kunde inte undgå att lägga märke till de stora, lyxiga, ryskskyltade bilar som i hög fart svepte förbi på motorvägarna. På ett sätt var dessa år Putin-erans guldålder. Ekonomin gick bra, rikedomen - och korruptionen! - hade spritt sig från roffarkapitalisterna, oligarkerna, till männen i statsapparaten och till stora delar av medelklassen. Putin var vän med George Bush och Tony Blair och ryssarna ville vara européer. Det skulle ändra sig. USA:s anfall på Irak, den orangea revolutionen i Ukraina, Nato-utvidgningen och Rysslands krig mot Georgien och Ukraina var viktiga anhalter på vägen.

Intervjuer

Michael Zygar, rysk journalist och författare, har i ett imponerande arbete behandlat detta och annat i Putins Ryssland, från makttillträdet 2000 till 2015, då ”Männen i Kreml” först gavs ut på ryska. Hans metod är intervjuns.

Nästan alla som intervjuas i Putins krets vill vara anonyma och ingen ger samma bild som någon annan av ett och samma skeende. Alla vill putsa sin egen fasad. Att bygga en politisk analys på sådana intervjuer innebär naturligtvis en risk. Men Zygar lägger pussel och väger samman. I slutet av boken finns en lista över viktiga personer i texten. Den innehåller 49 namn. Som läsare upptäcker man att det finns åtminstone lika många till som spelar betydande roller i de hovintriger (den svenska undertiteln har fog för sig!) som Zygar skildrar. Ibland blir det en smula svårt att hålla reda på allt och alla, men författaren lyckas trots ett vimmel av personer och utsagor ge en trovärdig bild av Putin-eran, såväl i detaljer som i stora drag. Han betonar att Putin för honom inte bara är en människa utan ett begrepp, ”ett kollektivt förnuft”, där tiotals, kanske hundratals, personer i ett komplicerat maktspel når fram till de beslut som personen Putin fattar.

Motvillig president

Zygar driver tesen att Putin blev president av en slump och motvilligt. Jeltsin hade pekat ut honom som sin efterträdare och så fick det bli. Hos Putin själv fanns ingen maktlystnad. Också det skulle ändra sig. Vad som däremot inte ändrade sig var bristen på ideologi och politiskt program. Som president lierade han sig först med samma oligarker och liberala ekonomer som Jeltsin, för att sedan, när oligarkerna började lägga sig i politiken, allt mer luta sig mot konservativa statsbyråkrater med bakgrund i säkerhetstjänsten. Inte av ideologiska skäl utan för att säkra den makt som han nu hade fått smak på.

Någon plan för framtiden har aldrig funnits, hävdar Zygar. Putin råkar in i situationer, både inrikespolitiska och utrikespolitiska, som han sen försöker lösa med hjälp av inbördes oeniga och konkurrerande rådgivare. Besluten fattas ad hoc, under påverkan av kränkthet och dåligt humör.

Om inte Zygar är alldeles ute och cyklar, och jag har svårt att tro det, så ger han läsaren nya insikter i hur ”begreppet” Putin fungerar. Det är ett system som går mot det totalitära och som står och faller med presidenten. Men han är samtidigt beroende av de råd han får och han behöver rådgivarna för att kunna söndra och härska. Deras försörjning och rikedomar är i sin tur helt beroende av presidenten. Ytterst sällan vågar någon öppet frondera och skulle det ske kickas vederbörande ut ur kretsen och någon annan kommer in. Men i stort sett är systemet slutet och där frodas konspirationsteorier, särskilt i tider av internationella kriser. En av de mer kuriösa teorierna är att hela Ukrainakrisen är en komplott av amerikaner och ”olika svenskar”.

Donald Trump

Donald Trump fanns inte i Michail Zygars synfält när han skrev sin bok. Hur förhållandet mellan Putin och Trump kommer att utvecklas är det ingen som vet, men många spekulerar. Så låt mig bidra med en egen spekulation: De är båda internationella outsiders som kommer att närma sig och bekräfta varandra. De kommer att vilja dela upp världen i intressesfärer på det gamla dåliga sättet och samförståndet kommer att beskrivas som att världen blir fredligare. För de små staterna och för principen om nationernas oberoende är det dåliga nyheter.