Historien om det legendariska O´briens

O'Briens, dressingkoppen och McDonalds fiende nr. 1

Det talas om den där dressingkoppen än i dag, långt efter att O'Briens stängde. I år skulle den klassiska hamburgerrestaurangen i Jönköping ha fyllt 40 år. Det här är historien om den lilla uppstickaren som gav jätten McDonalds en stenhård kamp om kunderna.

I dag finns ett 20-tal små och stora hamburgerställen i Vätterstaden. 1976 fanns det fem i hela Sverige, varav tre i Stockholm, där entreprenören Milton Berglund bodde med sin familj.

– Pappa och mamma hade varit i USA och fått inspiration, berättar sonen Leif Berglund.

– Våra amerikanska släktingar tyckte att svenskarna borde vara redo för hamburgare och pappa som redan då hade samlat ihop till en bra fullpension hade massor med energi kvar tänkte why not och började leta ställe för en restaurang.

Idén om att öppna en i just Jönköping kläcktes av en av Miltons affärskompanjoner som samtidigt tipsade om ett nyöppnat snabbmatställe på Södra Strandgatan där ägarna tydligen inte drog jämnt och ville sälja.

– Jag hade varit på hockeyläger i Jönköping och bott på Scandic en månad, berättar yngre sonen Anders Berglund, jag sa bara inte Jönköping till mina föräldrar… men det tog jag tillbaka snart.

Milton gick bort härom året. Nu sitter bröderna och undertecknad bänkade hemma hos änkan på Rosenlund, gästvänliga mamma Anna, som satt fram kakfat och minns ihop i en nostalgisk, salig röra. Leif häller upp kaffe och fortsätter:

– Vi ska komma ihåg att Jönköping då bestod av en långsträckt gata uppdelad i öster och väster, kunderna kom före och efter bio.

Första året var således uppförsbacke för O'Briens (namnet lät aptitligt och togs från Irland). Att äta med fingrarna, fanns inte på kartan, berättar bröderna.

– Därför införde vi hamburger- och lövbittallrik med bestick på menyn och genast kom äldre kunder med barnbarn. Raggarna sen… de tyckte ju gott det dög med gatuköken och var inne och menade att vi 08:or kunde stoppa upp vårt inneställe och pysa hem. Tills pappa gick ut och erbjöd dem ett stort parti restaurangmöbler till klubblokalen.

Återstod att upprätthålla ordningen på det allt mer populära stället. Även här knäckte Berglund senior ekvationen.

– Sen han jobbade på TCO hade han inte kunnat släppa polisens hårda arbetssituation kontra en släpande löneutveckling, berättar Leif, så han erbjöd tjänstgörande ordningspolis att få en hamburgare och en kaffe för halva priset, som senare byttes ut till en Coca Cola plus pommes frites.

– Det blev succé, nu hade vi raggarna och polisen och folket på vår sida och alla trivdes ihop. Men Smålands Folkblad tyckte det handlade om muta åt snuten och började skriva. Det var uppe i Länsstyrelsen och vände innan Milton förklarade i en artikel att det var hans sätt att visa ordningsmakten sin uppskattning i deras tuffa jobb. Sedan blev det tyst.

Undertecknad minns hur faderskapet (som var polis) pratade sig varm för O'Briens; hans nyförälskelse i den amerikanska snabbmaten kunde ge sig uttryck i förkortningar som: vi tar två löv eller ett par big och en shake ikväll. Ovanligt att höra i stället för det gamla vanliga kött, potatis och stekt ägg.

Hans och kollegornas allt mer frekventerade besök på OBrions (som ha sa) kunde ske när som. Vilket mitt kompisgäng fick erfara en fredagseftermiddag efter sedvanlig inhandling på Bolaget följt av en lika traditionsenlig burgare på Börjes (som de sa).

På väg in genom entrédörren får ledaren Petta syn på en uniformerad stor, bekant ryggtavla: Stoooooopp, Eifod! Varpå hela gänget gör helt om i farten så flaskklirret borde ha hörts ända bort till Sesam.

– Ja stamkunderna var många, myser Leif, Maj-Björn var en av våra tidiga bekantskaper, på 70-talet kom han i kritstrecksrandig kostym och svart snitsig frisyr och beställde alltid en kall lättöl, pommes frites och kaffe… han var som en fläkt från Paris då och ibland fick vi kändisbesök, som Magnus och Brasse… de köpte alltid menyn Kvartetten, de glömde plånboken vid ett tillfälle och erbjöd sig betala av med en sketch i stället.

Åren gick och omsättningen ökade konstant. Endast en ruta gick sönder under alla år, en Halmstad-snubbe blev inkastad, kommer ägarna ihåg. I övrigt: lugna gatan (nåja, anmärker jag).

Men 1984 kom en inkräktare till stan.

– McDonalds skulle öppna på Storgatan och man ville att vi skulle lägga ner O'Briens och ta över, säger Leif. Affärsmannen Paul Lederhausen satt på all licensrätt i Sverige och försökte övertala oss. I det läget hade vi en volymökning på 35 procent… så vi tackade nej.

Och jättekedjan skulle stöta på problem. I form av en liten dressingkopp serverad hos den lilla konkurrenten. Bröderna skrattar gott:

– Man var tvungen att söka tillstånd från huvudkontoret i USA, något unikt… och innan de fick grönt ljus att sälja den där nedrans dressingkoppen… och ändå passade det inte Jönköpingsborna.

Nu hände det saker. 1985 kontrade Berglunds dessutom med att riva sitt berömda ställe på hörnet och bygga hotell. Tills vidare sålde man hamburgare på Domus-parkeringen intill.

Samtidigt som McDonalds tackade nej till en plats i nya A6 köpcentrum. Chansen gick till O'Briens.

– Ett lyckokast, vi fick även kungen som matgäst i samband med att försvarsmuseet invigdes, berättar Anders.

Affärerna blomstrade för familjen, man ägde sammanlagt fem restauranger i A6, man öppnade hotell fyra andra städer i södra Sverige, med hamburgeri i direkt anslutning.

Men sannsagan skulle inte vara för evigt. Den skulle rent av få ett olyckligt slut.

– Vi fick höra att vi gick för bra och hyran därför skulle höjas med 100 procent, berättar Leif, egentligen var det bara en förevändning för att McDonalds skulle ta över. 100 procent! Ingen annan hyresgäst på A6 kom i närheten…

Familjeföretaget insåg snart att man var maktlös i storfinansens universum.

– Jag var uppe och pratade med riksdagsman Ingemar Mundebo i Stockholm, men fick inget gehör. Så vi la ner 1995. Det var bittert.

Tiden läkte såren och trion Berglunds skulle komma att satsa på andra karriärer. Karriären i stekoset hade sin tid, menar man.

– Ett framgångsrecept var personalstyrkan, säger Anders, vi blandade äldre och yngre, de äldre höll helkoll. Sedan körde vi inspelade MTV-program på tv, långt innan kanalexplosionen.

– Och man blir ständigt påmind, säger Leif, folk kommer fram, allra helst efter ett par järn innanför västen… ni ska ha tack, O'Briens byggde min kropp.

Funderat på en comeback?

– Nej, i dag är det så många aktörer på marknaden att det inte känns rätt, talesättet är Abba återförenas aldrig, det gör inte O'Briens heller.

Regler för kommentarer