Krönika: Olika måttstockar för kristendom och islam

När Ebba Busch Thor tillträdde som Kristdemokraternas partiledare var det många kritiker och journalister som sköt in sig på hennes kristna bakgrund.

Det var uppenbart att den inte betraktades som någonting positivt.

Försöken att misstänkliggöra Busch Thors religion tog sig stundtals smått absurda uttryck. Till exempel när Ekot frågade om hon tyckte att evolutionsteorin skulle läras ut i skolorna ”som fakta eller som en teori”.

Förutom det uppenbart absurda i att en teori ska läras ut som något annat än en teori är det intressant vad valet av frågeställning insinuerade, nämligen att det skulle finnas skäl att misstänka att Busch Thor på grund av att hon är kristen skulle vara kreationist, det vill säga en motståndare till evolutionsläran.

En liknande behandling fick Elisabeth Svantesson (M) utstå när hon utsågs till arbetsmarknadsminister i den förra regeringen. Precis som Busch Thor har Svantesson bakgrund i Livets ord, och det var framförallt hennes tidigare engagemang i abortfrågan som väckte kritik.

Vad det internationella muslimska brödraskapet står i abortfrågan torde inte vara mindre kontroversiellt än Ja till livet.

Vad bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) anser om aborter är inte känt, eftersom ingen journalist har ställt frågan.

Mer kontroversiellt var hur Kaplan förra året trivialiserade problemet med svenska medborgare som i islams namn åker till Syrien för att mörda, tortera och våldta, genom att likna dem vid svenska frivilliga under finska vinterkriget.

När Kaplan har kritiserats för detta av bland andra socialdemokraten Nalin Pekgul, har kritiken avfärdats som islamofobi. Det är uppenbart att företrädare för kristendom och islam mäts med olika måttstockar i svensk samhällsdebatt.

När pingstpastorn Tommy Dahlman uttalade sig nedsättande om homosexuella, exploderade Twitter av hätska utfall mot pastorn och mot kristendomen.

De återkommande rapporterna om antisemitiska, homofoba och våldsbejakande predikanter som bjuds in till svenska moskéer, nu senast i Gävle, passerar i regel närmast obemärkt.

I den enkelspåriga officiella diskussionen har islam kommit att symbolisera det diffusa, men positivt laddade, värdeordet mångfald. Att utse en muslim till bostadsminister anses bejaka mångfalden. Det väger tyngre än vederbörandes eventuella reaktionära åsikter.

Kristendomen har fått ikläda sig den mer otacksamma rollen av att symbolisera något gammaldags och förlegat, ja närmast pinsamt. Att man är kristen är inget man bör skylta med om man vill göra politisk karriär i Sverige.

Under Almedalsveckan arrangerade det katolska Newmaninstitutet ett seminarium på temat "Får en kristen ta plats i svensk samhällsdebatt?".

Då större delen av samtalet kom att handla om islam, får man förmoda att svaret på rubrikens frågeställning är nej.

Att kristendomen får en styvmoderlig behandling i svensk offentlighet hänger förmodligen samman med den tröttsamma postkoloniala verklighetsbeskrivning av strukturell över- och underordning, där väst alltid får ta på sig skurkrollen, som kolporterats på svenska universitet och högskolor de senaste decennierna.

Religioner som inte förknippas med ”väst” blir enligt denna analys per definition att föredra.

Parallellt med detta har det växt fram en föreställning där modernisering och sekularisering ansetts förutsätta varandra. Att vara religiös uppfattas helt enkelt som att vara en smula efterbliven. Sett i det ljuset blir obenägenheten att bedöma islamiska företrädare med samma måttstock som kristna snarare ett tecken på nedlåtenhet.

Att sekularisering inte är en självklar utveckling blir alltmer uppenbart i en värld där religionen har kommit att spela en större och större roll.

Sociologen Jürgen Habermas myntade begreppet "det postsekulära samhället", för att beskriva en tid när sekulariseringsprocessen nått sitt slut men religionen fortsätter att spela en roll i samhället och i människors liv.

Sverige har på några få generationer gått från att vara ett homogent och mycket religiöst land till världens mest sekulariserade dito.

Många av de värderingar vi tar för givna, och som idag hänvisas till i svepande ordalag om ”alla människors lika värde” och ”demokratisk värdegrund” härrör ur den kristna moraluppfattningen.

Likväl har vi i vår önskan att framstå som rationella och moderna tenderat att kasta ut barnet med badvattnet. Vår kulturs fundament har blivit en pinsamhet som man likväl uppsöker vid livets skiften, dop, bröllop och begravningar.

I en globaliserad och mångreligiös tidsålder är det hög tid att den svenska offentligheten gör upp med sitt neurotiska förhållande till kristendomen, och även börjar bedöma andra religioners företrädare utifrån samma måttstock.

LARS ANDERS JOHANSSON

Regler för kommentarer