Ørntoft, född 1984, har gjort en bok som påminner om vad poesi är: den rena och oförfalskade äktheten. Foto: Lars Fynboe

Ørntoft blottar sig – och nuet

Den danska poeten Theis Ørntofts genombrottsbok finns nu på svenska. Det är en makalöst bra bok som fångar tidsandan och skildrar världens sönderfall med ett skevt leende i mungipan, skriver Björn Kohlström.

Det är sällsynt att poesin lyckas med sitt horatiska Carpe Diem, så som rockmusiken ofta gör: du vet, känslan av att just här och just nu är det du lyssnar på det viktigaste som existerar. Men till undantagen hör danske Theis Ørntoft.

För två år sedan gav han ut ”Digte 2014”, och den har nu översatts av Victor Malm. Möjligen borde den heta ”Dikter 2016”, men nu blev det alltså det ordagranna ”Dikter 2014”. Titeln kan kvitta, för det är fortfarande dikter som fångar nuet, och utspelar sig exakt nu när du läser dem.

Fakta: Lyrik

"Dikter 2014"

Av Theis Ørntoft

Modernista

Fakta: Lyrik

"Dikter 2014"

Av Theis Ørntoft

Modernista

Det är en bok som påminner om vad poesi är: den rena och oförfalskade äktheten. Ett falskt tonfall avslöjar sig direkt, och det är värt att tänka på när du läser dikt som du känner att det där kan väl vem som helst skriva. För nä, det är svårt att hitta det där äkta tonfallet, och desto mer glädjande när någon lyckas, så som Ørntoft gör här.

Det rör sig om privat dikt, där han redogör för vardagen, med medicinering, namngivna kompisar, konsertbesök, fester, tristess …. Desperation och hudlöshet genomsyrar medvetandet, i en spännande mix grundad av en slags naivitetens cynism. Metaforerna växlar blixtsnabbt mellan abstraktion och konkretisering.

Poeten/diktjaget vågar blotta sig. Kring honom rasar samhället ihop, och det är som en kapplöpning om vem som ska stupa först. Dikterna blir ett enda rop på hjälp, både på individnivå och på samhällelig nivå. Pessimistiskt? Ja, men också roligt, och även egensinnigt och genialiskt.

Det är svårt att göra denna rika och berikande poesi rättvisa med futtiga citat, men följande kanske ger en liten inblick: ”mina barn ska då inte växa upp, säger jag / de ska växa bort, långt bort, vågrätt / in genom översvämmade koordinatsystem / och ut över subjektivitetens gränser […] tack för trafikolyckor, medicin och förluster, små förluster / utan er skulle jag inte vara den jag är / en sexfilig väg av bakterier och trauman / till och från denna sinnessjuka minut”.

Något avgörande håller onekligen på att hända med samtidspoesin, där så många yngre poeter (Ørntoft är född 1984) håller på att bryta loss poesin från de bekanta formerna. Det är som om de tar den lite blaserade poesin ut ur sitt elfenbenstorn och leder den ut rätt i gatan.

Det sker med ett slags ouppfostrat tilltal. Ørntoft gör med denna exceptionella bok något lika epokgörande som landsmannen Michael Strunge gjorde på 80-talet: fångar nutidskänslan. Åtminstone uppfångar jag uttrycket ”niggerröst” som en allusion till Strunges två ”Nigger”-böcker 1982 och 1983.

Här står vi, säger diktjaget, med en fot på marken och den andra på väg upp mot himlavalven, och det är så himla spännande att vara med om dessa vardagliga visioner.

Det är också en bok som hade lämpat sig väl för vita duken, och jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att diktsamlingar så sällan blir filmatiserade. Det här kunde bli en film som säger mer om vår samtid än tusen om kommissarie Beck.

Regler för kommentarer