Ryssland har inga trupper på Krim. Den ukrainska regeringen består av fascister och därför måste Krim tillhöra Ryssland, annars kommer fascisterna och dödar oss alla. Krimtatarerna, tillsammans med två tusen terrorister, planerade att ta över alla vapen på Krim och börja knivskära slaver, men de gröna männen (ryska soldater i omärkta uniformer) hann före.

Fakta: Ny bok

”Krim tillhör oss. Imperiets återkomst”

Av: Kalle Kniivilä

Förlag: Atlas

Fakta: Ny bok

”Krim tillhör oss. Imperiets återkomst”

Av: Kalle Kniivilä

Förlag: Atlas

Ovanstående, inbördes motstridiga, påståenden får Kalle Kniivilä lyssna till när han hösten 2014 intervjuar ryskvänliga Krimbor i arbetet med sin nya bok. Han hör också den krimtatariske läkaren Esma Aciyeva citera sin tioåriga dotter:

”Mamma, jag förstår inte. När skolan började den 1 september talade klassföreståndaren om att Ukraina är vårt fosterland, hon sade att hon älskar Ukraina, Ukraina är vår stolthet. Och nu säger hon att hon är rysk, att hon älskar Ryssland, att Putin är snäll men ukrainarna är fascister. Vad ska jag tro? Du har ju sagt att jag ska lyssna på lärarna.”

Kalle Kniivilä är Rysslandskännare och reporter på Sydsvenskan, tidigare Moskvakorrespondent för den finska tidningen Kansan Uutiset. För ett år sen gav han ut reportageboken ”Putins folk”. Nu publicerar han ännu ett reportage i bokform. Det är en fängslande men sorglig rapport från resor på Krim, välskriven och rik på kunskap.

Med titelns ”oss” menas Ryssland och ryssarna på Krim, med ”imperiet” avses det sovjetryska välde som föll 1991 och som många, inte minst Putin, längtar till och vill ska återuppstå. Kniivilä har intervjuat anhängare och motståndare till den ryska annekteringen. Han har velat förstå hur de tänkte förr, innan ryssarna kom, och hur de tänker ett halvår senare, efter en period av intensiv propaganda. Var Kniivilä själv står deklarerar han tydligt. Han är för folkrätten, mot annekteringen och raljerar med den ryska propagandan. Men han lyssnar noga till de människor han talar med och redovisar fylligt deras åsikter.

Fakta: Krim

Halvö i Svarta havet med cirka 2,3 miljoner invånare. Knappt 60 procent är ryssar, 25 procent u..

Fakta: Krim

Halvö i Svarta havet med cirka 2,3 miljoner invånare. Knappt 60 procent är ryssar, 25 procent ukrainare och tolv procent krimtatarer.

Språk: Ryska (majoriteten), ukrainska och krimtatariska (ett turkspråk).

Bakgrund: Halvön återtogs av sovjetarmén 1944, efter tysk ockupation. Kimtatarerna fördrevs då efter att ha anklagats, av allt att döma ogrundat, för att vara kollaboratörer. Krim tillhörde den ryska sovjetrepubliken, men överfördes 1954 till republiken Ukraina, inom Sovjetunionen. Efter Sovjetunionens sönderfall 1991 kom Krim att tillhöra det självständiga Ukraina. Krimtatarerna tilläts då återkomma. Halvön annekterades av Ryssland 2014.

Källor: Wikipedia och "Krim tillhör oss...".

Annektering är ett folkrättsligt begrepp som innebär att en stat med våld införlivar ett landområde som tillhör en annan stat. Det är naturligtvis förbjudet. Men annektering är det inte fråga om här, enligt den officiella ryska versionen. Man har bara ”återförenat” Krim med Ryssland, de har ju egentligen alltid hört samman. Fast först förnekade man helt att ryska trupper överhuvudtaget fanns på Krim. Kniivilä visar emellertid övertygande hur den militära insatsen gick till och att den var väl planerad. Numera har ju också Putin bytt fot; han framträder i TV och skryter om militärinsatsen. För några av intervjupersonerna i ”Krim tillhör oss” blir det svårt att hålla reda på vad som för tillfället är den officiella sanningen. Den sanning som gäller om regeringsskiftet i Ukraina i februari 2014 är i alla fall att det var en fascistisk kupp. Men detta, säger Kniivilä ”kan man inte ens kalla för sanning med modifikation – det är ren lögn.” Extremnationella grupper fick en marginell roll i den första nya regeringen, men förlorade sen stort i det följande parlamentsvalet.

En överväldigande majoritet av den ryskbördiga befolkningen på Krim stöder nu den ryska annekteringen, det är det intryck man får av Kniiviläs intervjuer. Men bara några veckor före inmarschen tänkte man på annat sätt. ”Vi levde i Ukraina och folk var nog för det mesta helt tillfreds med hur det var. Det fanns ingen plan som gick ut på att vi skulle bli en del av Ryssland”, säger journalisten Ivan Klepatjov. Men nu är han nöjd. För Krims ukrainare och krimtatarer är det annorlunda. De som intervjuas är bedrövade, i några fall rädda. Framtiden är oviss, många har flytt fältet och gett sig av till det ukrainska fastlandet. Så har folkgrupper som alldeles nyss levde i harmoni splittrats och blivit varandras fiender.

Jag tänker att den splittringen smittar av sig. Under en stor del av mitt liv tillhörde jag en antiimperialistisk rörelse, för vilken det var lika självklart att bekämpa Sovjetunionens ockupationer av Tjeckoslovakien och Afghanistan som USA:s krig i Vietnam. För oss var nationernas självbestämmande och folkrättsliga principer det viktiga. Det var aldrig tal om antiamerikanism eller russofobi; vi skilde noga mellan folken och de regeringar som var ansvariga för krigen. Nu ser jag bekanta från den tiden i sociala medier försvara Rysslands agerande i Ukraina och på Krim med argument som att USA och Nato måste balanseras och att Putins kritiker är russofober och/eller fascister. Geopolitik och invektiv i stället för de små nationernas rätt, alltså. Vart tog principerna vägen?

Kalle Kniiviläs bok visar att rationellt tänkande människor ganska snabbt kan förvandlas till offer för känslor och demagogi.

Sören Josefsson

Ny recensent. Civilekonom och pensionerad företagsledare med litteratur- och konstvetenskap i bagaget.

Stort intresse för idrott och politik. Bor i Jönköping.