Irena om första jobbet på fabrik

TV: Irena ger sina karriärtips

Hon var 27 när hon jobbade med Carl Bildt första gången. Efter att ha varit hans pressekreterare har Irena Busic radat upp toppjobben. Ibland får "den lilla lantisen från Gislaved" nypa sig i armen.

Hon står på balkongen och hänger upp tvätt när vi parkerar utanför hennes föräldrars hus i ett villakvarter i Gislaved. Det är semestertider vilket innebär besök i Sverige och "hemma" i Gislaved. I går plockade hon tio kantareller i skogen. I sitt andra hem bär hon ibland munskydd.

I januari blev Irena Busic vd för Svenska handelskammaren i Kina. Det var ett steg bort från hennes karriär inom kommunikation. Den började redan 2001, då hon som 25-åring blev pressekreterare för Moderata ungdomsförbundet (Muf). Två år senare var hon Carl Bildts "pressis" vid Ja till euro-kampanjen. Tillsammans åkte de runt i Sverige för att prata eurosamarbete med svenska folket.

Personligt: Irena Busic

Ålder: 39.

Bor: Shanghai.

Familj: Föräldrar i Gislaved och storasyster i Stockholm.

..

Personligt: Irena Busic

Ålder: 39.

Bor: Shanghai.

Familj: Föräldrar i Gislaved och storasyster i Stockholm.

Gör på fritiden: Pluggar mest kinesiska...

Äter helst: Glass.

Ser på tv: Har en tv men den är inte inkopplad.

Favoritcitat: "Det finns inga genvägar till framgång".

— De behövde någon som kunde resa med honom. Carl hade ju varit min stora idol som ung muf:are. Han var ju gud. Ja, näst intill. Det var jättespännande.

Nu sitter vi i en soffa på övervåningen i huset där hon växte upp. Föräldrarna är ute i trädgården. I eftermiddag ska Irena ut och fiska med sin pappa: "Det gäller att få kvalitetstid". Hon är hemma i en månad och schemat är tajt med vänner, familj och resor.

Föräldrarna kom till Sverige under tidigt 70-tal som arbetskraftsinvandrare från Kroatien för att jobba på gummifabriken i Gislaved. Där jobbade även Irena och hennes syster under tonåren och lärde sig massor, säger hon.

— Även om det var skittråkigt att jobba på fabrik gjorde jag mitt bästa.

Hon berättar att hon tidigt ville vara bäst på det hon gjorde och hur hon tävlade mot sig själv på fabriken för att bli mer effektiv. Inställningen har lett till att hon flera gånger blivit befordrad, menar hon.

— För mina föräldrar har det alltid varit viktigt att göra sitt bästa för att alla vet vilka vi är. Om en Andersson kör full i Gislaved så vet man inte vem det är, men om en Busic gör det så är det ju vi. Vi är utlänningar och måste visa att vi också är bra, fastän vi är invandrare liksom. Det är nog lite det, säger hon eftertänksamt.

När hon var 19 lämnade hon Gislaved för studier, i bland annat statsvetenskap i Örebro.

— Ringde man hem till mamma och gnällde för att man hade tenta så sa hon bara: "Ja, du vet att du kan komma till Gislaved, här finns det alltid jobb" och tyckte hon var uppmuntrande. Då pluggade man som aldrig förr.

Det var under högskolestudierna som Irena började engagera sig i ungdomsförbundet och senare fick jobb på Muf.

Hon har mycket att tacka Muf för, säger hon.

— Om jag inte hade börjat jobba där vet jag inte var jag hade varit nu, för det var där det ena började leda till det andra. Det var ett lyckokast, jag fick ett jäkligt bra nätverk där. Många av dem som jag jobbade med då sitter i riksdagen nu.

Därefter följde flera toppjobb: PR-konsult på Prime, presschef på Företagarna och sedan informationschef på AMF Pension.

— Under den jobbintervjun frågade de mig om jag var färdig med politiken och jag sa: "Ja, jag är helt färdig. Det enda skulle vara om Carl Bildt ringde igen". Ett halvår senare så: "du, Carl ringde tidigare..."

Den dåvarande utrikesministern behövde en ny pressekreterare. Lotten föll på Irena.

— Det var drömjobbet. Tre helt fantastiska år. Men det var också fruktansvärt jobbigt, men jag skulle kunna göra det i morgon igen. Visst tär det på en när telefonen ringer hela tiden. Det var mycket uppmärksamhet kring Carl, även utomlands var han påpassad i media. Jag var tvungen att svara dag som natt. Stod jag i duschen hade jag telefonen precis utanför, för det vore inte bra om DN ringer och ingen svarar.

När Carl Bildt pressades om Lundin oil var Irena Busic där. Politisk kris med Israel eller en utrikesministers hackade Facebook-konto? Irena var där.

— Det gällde att hela tiden tänka på hur man skulle uttrycka sig så att det inte blev fel. Efter ett telefonsamtal kunde man vara helt utmattad eftersom man varit på helspänn för att inte säga något som kunde trigga igång journalisterna.

Många gånger har hon önskat att Carl Bildt inte sa så mycket kontroversiellt.

— Men samtidigt var det just det som var så kul. Han sa alltid vad han tyckte. Visst, några gånger var det: "Tack för det, där rök min helg" för att han sa något fredag eftermiddag.

Att jobba på utrikesdepartementet betydde många resor och möten. Tillsammans med Bildt hade hon cirka 200 resdagar om året.

— Jag älskade det! Jag hade ingen familj så det var inga problem att vara borta, ibland två veckor i sträck. Man blev ett proffs på att packa, säger Irena.

Genom jobbet fick hon smak för resandet. Hon har snart besökt 90 länder, men måste bättra sig när det gäller Afrika, säger hon. I höst hoppas hon åka till Iran, på en privat resa. "Jag har faktiskt inte varit där än". För några år sedan var hon i Nordkorea, också privat.

— Det var jättehäftigt men man hade en klump i magen hela tiden för man vet vad som pågår i det landet.

Efter utrikesdepartementet fick hon jobb som opinionschef på undersökningsföretaget Novus. Efter de hektiska åren på UD ville hon ha ett nio till fem-jobb.

— Men när jag fick det så var det bara: "Jag håller på att dö av tristess!". Det blev jättetomt. Varför ringer inte telefonen? Jag trodde att det var det jag längtade efter men det var det inte. Jag trodde opinionsbranschen skulle vara roligare men jag kom direkt från UD och vad som helst är skittråkigt då. UD förstörde mycket för mig, nu ville jag ha det tempot och uppleva nya saker, så det gällde att hitta ett jobb som matchade det.

Och det hittade hon efter en kort period på Novus. Stora Enso skulle starta ett stort kartongbruk i södra Kina. Irena blev företagets kommunikationsdirektör på plats i Beihai, i södra Kina.

— Det var perfekt. Det var något nytt att ta tag i. Det var värdefullt att landa efter UD och ta det lugnt, men äventyr behövde jag.

Med jobbet fick hon en dröm uppfylld – att bo utomlands. Men hon var också rädd. Beihai ligger långt både geografiskt och kulturellt från Peking och Shanghai, dit de flesta utlänningar flyttar.

— Vad har jag gjort? Jag ska flytta till kinesiska landsbygden. Men när jag väl kom dit var det bara att göra det bästa av situationen. Det är bra att göra saker man är lite rädd för.

2012 flyttade hon ner och en tuff tid väntade. Många nyfikna blickar vändes mot Irena och hennes västerländska kollegor.

— Man blev självfallet petad på och skrattad åt. Hade man en bra dag kunde man skämta med och posera på foton, men hade man en dålig dag kunde det vara så himla jobbigt att bli utskrattad var man än gick. Barnen sprang i panik när de såg en, men jag är glad att ha varit där och ha sett det riktiga Kina.

Eftersom Irena var chef undvek många kinesiska kollegor henne. I Kina är företag mer hierarkiskt uppbyggda. Men i sporten kunde man umgås.

— Det enda vi gjorde var att spela badminton, för då hade de inga problem med att spöa skiten ur en. Man fick säga åt dem att strunta i att jag är chef och då fick man stryk ganska snabbt. I början var det höga och långsamma bollar.

På kinesiska landsbygden lever många traditionellt, vilket stod i stor kontrast till Irenas liv. När hon flyttade dit var hon 37, singel och utan barn.

— Mina kinesiska kollegor var förtvivlade över att jag inte var gift. Är man inte gift vid 25 är det något fel på en, tycker man på landsbygden. Är man 26 så är man förstörd, ful och gammal.

Nu är hon 39. Och singel utan barn. Att hon inte har en egen familj har varit en möjlighet för henne, menar hon.

— Det är inget som begränsar mig. Jag behöver inte vara här i Sverige. Innan jag åkte tänkte jag på familj och barn, att träffa någon. Men jag kan ju lika gärna träffa någon i Kina. Vem säger att jag skulle träffa någon här i Sverige? Det finns inga garantier.

Skulle hon träffa någon nu skulle det vara "skitjobbigt":

— Det skulle vara en sådan stor omställning för mig att ta hänsyn till någon. Jag är ganska bortskämd med att få bestämma vad jag vill göra.

Hon har heller inga planer på att skaffa barn.

— Många har den längtan men tack och lov har inte jag den. Inte ett dugg sugen. Men jag är nära syrran och vill vara en stor del av hennes barns liv. Man får ta det över Skype, jag måste ju leva mitt liv. När jag fick erbjudandet om att flytta till Kina var det det första jag tänkte: "Men shit, familjen". Jag vet ju att mamma helst skulle föredra om jag bodde i Gislaved.

Hon har stor användning av det nätverket hon har skapat under sitt yrkesliv. Och är stolt över att hon gjort det själv. Ingen "rik pappa i bakgrunden". Jobbet som handelskammarens vd dök upp genom kontakter. En kvinna från Muf-tiden uppmanade Irena att söka. Kvinnan satt även med i handelskammarens styrelse.

Irena hade tänkt återvända till Sverige efter tre år.

— Men sedan... varför skulle jag göra det? Jag tänkte om: "Det är klart att jag ska söka och ta chansen att bo i Shanghai, som är en väldigt häftig stad".

Jobbet som vd på handelskammaren innebär många möten med ett 300-tal medlemsföretag. Handelskammaren bistår med kontakter och samordnar kurser, samt informerar om nya regler och hur de påverkar svenska företag. Man jobbar tätt ihop med Visit Sweden och andra svenska organisationer.

Irena bor i ett lågt hus i ett lugnt område i Shanghai med 30 minuters promenad till jobbet. De flesta grannarna är pensionärer.

— Jag vaknar upp till fågelkvitter. Det trodde jag inte att man kunde i Shanghai.

I Shanghai trivs hon, även om allt oljud kan göra henne "komplett galen". Hon kan tänka sig tre, fyra år till på handelskammaren. Sen då?

— Kanske en vd-tjänst för något större bolag, eller jobba på handelskammaren någon annanstans. Eller starta något eget.

Om inte Carl ringer förstås.

Irena Busic om...

... hur hon upptäckte politiken:

"Jag läste en insändare i Värnamo Nyheter och kände att 'jag tycker ju allt det som står'. Då kände jag åt vilket håll det barkade."

... Carl Bildt:

"Den mannen har haft fel typ en gång i sitt liv. Han har varit politisk sedan han var 16 och nu fyller han sextio-... gud han fyller ju år i dag. Jag får gratulera honom sedan."

... att träffa politiska höjdare:

"Jag satt i ett möte med Hillary Clinton en gång. Jag har ingen aning om vad hon sa, jag satt mest bara och tittade på henne och tänkte: 'Fatta, här sitter jag med Hillary Clinton'. Många gånger fick man nypa sig i armen."

... att bo i Shanghai:

"Jag saknar Kina när jag är här men man kan bli tokig ibland av trafiken och att det är SÅ högljutt. Häromdagen höll jag på att bli överkörd. Jag blev skitförbannad och de bara kör vidare. Det är liksom en vardagsgrej där, det händer hela tiden."

Regler för kommentarer