Patricia Franzén: Vi slapp kräksjukan i helgerna, men än kan vi inte andas ut.

Snön faller – och vi med den

”Kräksjukan har slagit hårt.”

Rubriken skriker ut i all sin svärta och trots att jag bestämmer mig för att inte läsa, är det omöjligt att inte uppfatta det mest väsentliga. Det län vi kallar vårt är hårdast drabbat. Och: det värsta ligger ännu framför oss.

Undan med mobilen, den skulle ändå inte vara framme dagtid när barnen är vakna, så löd nyårslöftet. Utanför fönstret singlar snöflingorna, luften är kall, marken är vit och gnistrande och tillvaron är alldeles vacker.

Men samtidigt alltså, så förrädisk.

De borde ju frysa ihjäl, det vore det rimliga (inte sant?), men tvärtom lurar de i varje vrå. Bacillerna, sjukdomarna. Snön faller – och vi med den, för att använda Ulf Lundells ord.

Det är gult snor och det är grönt, det är nysningar och det är hosta som låter som en skällande hund om natten. Men vad värst är: det är kräkningar och dåliga magar och ”mamma, jag mår illa”.

Dagen före julafton ligger i soffan ett syskonbarn med magont. ”Säkert ingen fara”, säger alla vuxna som tror att magsjuka går att bota med samma metod som dåligt uppförande: ignorans. Fortfarande efter första, andra och tredje kräkningen är några motvilliga att medge det uppenbara, men efter den fjärde och femte är vi alla tämligen överens och blandar vitpepparkorn och julmust i en hoppfull grogg.

Det går en dag och det blir julafton. Det går två och det går tre dagar och det blir släktkalas med mycket folk i liten stuga.

Vi andas ut.

Vi klarade oss.

Det går fyra och det går sju dagar och det blir nyårsafton. Vi lånar bord och låtsas att våra skrynkliga linnelakan är vackra dukar och i matrummet gör vi plats för tio vuxna och elva barn, fast övertygade om att vi inte kommer att behöva trängas så. Fem småbarnsfamiljer i december, vad är oddsen? Någon kommer att bli sjuk.

Förvåningen, när vi inser att alla kommit. Glädjen, över att få vara alla tillsammans.

Vi andas ut.

Vi klarade oss.

Det går nio och elva dagar och det blir trettondagsafton och någon åker till Ica för att småhandla. Ett par liter mjölk, ett kilo potatis. Inga livsnödvändigheter, men så är ju heller inte ett besök i mataffären något som kräver en riskanalys.

Tror man. Tills kvinnan framför i kön på bandet, i fallande ordning, lastar upp coca cola, blåbärssoppa, nyponsoppa, skorpor och därpå frågar kassörskan:

”Har ni handsprit? Inte? Vätskeersättning?”

Det är då man vet det. Att luften är kall, marken vit och gnistrande och tillvaron alldeles vacker.

Men vi kan inte andas ut.

För vem vet hur länge vi klarar oss?

Regler för kommentarer