Svensk fantastik går ljuset till mötes

Maria Friedner läser tre debutanter i genren

Det har klagats på utgivningen av fantastiklitteratur skriven av svenska författare. Maria Friedner har läst tre debutanter, stuckit upp ett finger för att känna vindriktningen och konstaterar att det är en förändring på gång.

”Det skrivs så lite fantastik på svenska” har det klagats från bokläsarleden, på sociala medier och över boksnackarfikor. ”De svenska förlagen begriper sig inte på fantastisk” har det muttrats bland författarbekanta som ägnar sig åt just den typen av litterär verksamhet.

Men nu har någonting hänt.

Jag fick nyligen i min hand tre böcker. Alla av svenska författare, alla inom fantastikspektrat, alla debuter. Alla från olika förlag. Och de håller. Särskilt en. En är en riktig pärla.

Madeleine Bäcks skräckfantasy ”Vattnet drar” (Natur& Kultur) är en helgjuten debut. Det finns inte minsta spår av språklig osäkerhet, ojämnhet i intrigen eller endimensionella karaktärer. Den här boken är som om någon av Stephen Kings romaner fått barn med en huldra från den svenska urskogen. Den blandar blodisande naturmystik med träffsäkra personbeskrivningar, det som är skräckmästare Kings största styrka, där människorna blir verkliga i all sin patetiska fulhet.

Madeleine Bäcks persongalleri är trovärdigt och engagerande, språket som har lokalton rakt igenom känns äkta – i alla fall för mig som knappt satt foten i Gästrikland. Och när läste du förresten senast en bok som utspelar sig i Gävle? ”Vattnet drar” är första delen i en trilogi och jag väntar redan på fortsättningen.

Charlotte Cederlunds ”Middagsmörker” (Opal) har en sak gemensam med ”Vattnet drar”, förutom att de båda är debutanter. Cederlund har också valt en miljö vi ser alldeles för lite av i svensk litteratur. Hennes berättelse utspelar sig i samebyn Idijärvi. Áili, föräldralös vid sexton år och med ett samiskt påbrå hon inte vet något om, kommer till byn för att bo hos sin morfar. Snart blir hon indragen i en maktkamp mellan ont och gott, där uråldrig samisk mystik möter modern politik.

”Middagsmörker” är en mer traditionellt uppbyggd fantasyberättelse med kampen mellan det goda och det onda, en person som är utvald, en trogen vän och en mentor. Men den är en lovande debut och satt mot fonden av snö och norrsken genomsyras den av en suggestiv mystik.

En helt annan typ av fantastik är Karl Modigs ”Superkrafter på gott och ont” (Gilla böcker). Oscar och Klara, båda sjutton år, möts på en fest. På väg hem träffas de av blixten och efter det upptäcker de att de har superkrafter. Men vad ska de använda dem till? De bestämmer sig för att göra som superhjältar i alla tider gjort, och bekämpa ondskan. Vem är samtidens superskurk? Nynazismen naturligtvis. Så Klara och Oscar ger sig i kast med att försöka stoppa en grupp nazister som misshandlat invandrare i området. Och de upptäcker att det har sina baksidor att ha superkrafter.

Det här är en kul idé och en hyfsat spännande historia. Intrigen är kanske i tunnaste laget och språkligt är det ingen fullträff. Men ”Superkrafter på gott och ont” är en rolig lek med superhjältemytologin och ännu en originell debut som visar att nej, det är nog inte så illa ställt med den svenska fantastiken numera.

Vad är det som har hänt då? Jo, två saker, tror jag. Bokbranschen är ett trögrörligt maskineri, bara för att fantastik varit stort i alla åldersgrupper i USA i hundra år betyder det inte att trenden på riktigt har nått Sverige. Förrän nu.

Sak ett som hände: Engelsforstrilogin. Ungdomsbokserien om gymnasiehäxorna lästes av både vuxna och ungdomar och blev en dundersuccé. Förlagen började förstå att många vill läsa sådant här. Både ungdomar och vuxna. Översättningen av anglosaxisk fantastik tog fart och sålde som lösgodis en lördag.

Sak två: Skräckvågen. John Ajvide Lindqvist blev Augustnominerad för ”Rörelsen” och Engelsforsförfattaren Mats Strandberg gjorde succé igen, med ”Färjan”, en skräckroman för vuxna.

Förlagen har sett att fantastik går hem. Och plötsligt vågar man. Visst kategoriserar man fortfarande allt inom genren (förutom skräck) som ungdomsböcker, men man behöver inte läsa mycket av den nya fantastiken för att se att något har hänt. Huvudpersonerna behöver inte längre vara i gymnasieåldern.

”Vattnet drar”, som jag läser som en ren vuxenbok även om den ligger under ”unga” på förlagets webb, har en berättarröst som är i 25-årsåldern och en som är gammal som gatan. Mycket fantastik är fortfarande rena ungdomsböcker, men de vanliga ungdomsbokreglerna gäller inte för det här segmentet längre.

I Nanna Johanssons och Kringlan Svenssons omsusade ”Omänniskor” som kom i höstas, finns samma fenomen. Vuxna karaktärer får komma till tals och ha ett berättarperspektiv. Det här är förlagens sätt att komma åt crossoverpubliken – de vet att vuxna fantastikläsare har vant sig vid att leta i ”unga vuxna”-hyllan.

Men visst vore det kul om hela segmentet snart kunde få omfattas av samma behandling som skräckgenren, som självklart är för vuxna? Jag vill läsa urban fantasy om femtioåringar och paranormal romance om sjuttiotreåringar! Jag älskar ungdomsböcker, men tänk om fantastisken kunde få spränga gränserna, som alla andra genrer helt naturligt gör, och finnas på båda platserna? Jag hyser hopp om att det är dit vi är på väg.

Grattis, alla fantastikälskare, det skrivs numera svensk fantastik. Och grattis fantastikförfattare. Era ramar blev just lite vidare.

Regler för kommentarer