Rockbandet Kent årgång 1996. Då Harri Mänty, längs till vänster, fortfarande var bandmedlem. Foto: Ulf Palm / TT

Tack och förlåt för allt, Kent

Det här är inte en kärleksförklaring.
Kärlek kan inte förklaras. Men jag kan försöka.
Tack och förlåt.

Den 16 maj 1990 föddes rockbandet Kent i Eskilstuna. Den 17 juni 1990 föddes jag på Eskilstuna BB. Jag skulle självklart ljuga om jag sa att jag följt dem sedan dess. Min kärlek väcktes när jag gick igenom de svåra åren på högstadiet i samband med att plattan Du & Jag, döden släpptes. Då hade jag en lugg som en irländsk idols, som Jocke Berg sjunger i låten Klåparen på samma platta.

Sedan dess har Kent varit mina husgudar och jag har aldrig riktigt förlikat mig med tanken om att de en dag inte kommer att finnas mer. Men nu kom beskedet.

Under söndagskvällen berättade bandet för Sverige att 2016 blir deras sista år tillsammans. Kent höll ut länge men föll till sist.

Kent har beskrivit sig själva som bandet som råkade få en rockbjörn här, en grammis där och råkade sälja slut Stockholms stadion. Och nyligen råkade de bli invalda i Hall of Fame.

När de vunnit priser har de sagt tack och förlåt. De har inte vela ta onödigt mycket plats.

Jag förstår dem. Som uppväxt i Eskilstuna lär man sig att man inte ska tro att man är något.

I dokumentären "Ett år med Kent (så nära får ingen gå)" från 2001 säger Jocke Berg:

"Det viktigaste är att göra musik som till och med de som hatar oss inte kan förneka är bra. Eller att de som hatar oss börjar hata oss ännu mer bara för att det är så jävla bra."

Ett långfinger till hatarna och till jantelagen.

För några år sedan tog jag mig till Kebabhuset i Eskilstuna. Det var en lördagsförmiddag och jag behövde fylla på fett- och saltdepåerna i kroppen efter fredagskvällens bravader. Längst in i lokalen satt en gänglig, råblond man med en kebabrulle i nävarna. Det var Sami Sirviö, gitarrist i Kent. Våra blickar möttes och vi nickade mot varandra i samförstånd. Vi trodde inte att vi var någon. Vi var kebaben i nävarna.

När vi skriver 2017 har det sista året med Kent fallit. Och där fäller jag ännu en tår.

Tack för allt, förlåt för den här texten.

Regler för kommentarer