Tankeställare med skratt och gråt

Nyskrivna ”La Paloma” var en publiksuccé redan före premiären. Mycket välförtjänt, anser Rikard Flyckt, och skriver att den som ser pjäsen bjuds på skratt, gråt och en tankeställare. Samt feel good-känsla när den är som bäst.

Föreställning

”La Paloma”

Manus: Olof Willgren

Regi: Mikaela Ramel

Scenografi: Martin Eriksson

Skådespelare: Hans Mosesson, Vera Veljovic

Urpremiär. Spelas i Spira t.o.m. 15 december samt på turné

84-årige Tage sitter på hemmet och är förfärlig. Det enda hopp han ser är att få dö, och i väntan på det spyr han ur sig rasistiska åsikter, Palmehat och människoförakt. Han tycks oförmögen att se kopplingen mellan sitt förflutna som frånvarande far och nuet där barnen roffar åt sig och aldrig hälsar på.

Yasmin är flykting från Irak, har kommit till Sverige med sin man och sina tre döttrar och jobbar som vårdbiträde. Hon är starkt förankrad i sin muslimska tro, och vill samtidigt förstå det land hon har hamnat i. Hon har en ängels tålamod, men också stark integritet och förmåga att bita ifrån.

När Yasmin en dag stegar in i Tages rum istället för den vanliga Eva-Britt uppstår kulturkrock, men också en utgångspunkt för något helt annat.

I en tid när strömmarna av nyanlända trotsar alla tidigare kända nivåer, samtidigt som rasism och främlingsfientlighet breder ut sig, är det här naturligtvis ett mycket angeläget tema att diskutera: Hur stora eller små är egentligen skillnaderna mellan människor, vad händer när det oväntade mötet uppstår och skakar om de till synes låsta positionerna?

Vi fruktar det okända, men när det en dag kommer nära upphör det att vara främmande och vi får se vad det verkligen är – något helt annat.

Det här får pjäsens Tage och Yasmin båda ta till sig, från sina respektive utgångspunkter. När hon för honom blir en människa istället för resultatet av ett fördomsfullt teoribygge, och när hennes förståelse för vad som skapat den griniga gamla gubben får en chans att öka, kan de mötas.

Det finns en egentlig invändning att rikta mot ”La Paloma”, och det är att pjäsen släpper greppet om Tages rasism. I början är den plågsamt tydlig, han pratar om araber och muslimer som om Yasmin inte alls var en närvarande människa i rummet, han är totalt kompromisslös.

I takt med att de båda vinner varandras vänskap försvinner det där, men kanske är vändningen enbart riktad just mot Yasmin; om han verkligen ändrat uppfattning i grunden förblir oklart.

Ovisshet kan ibland vara en styrka, men här kan jag inte helt släppa känslan att Olof Willgrens manus låter det vara öppet eftersom det blir för komplicerat att ta hand om frågan.

Men sedan får det vara färdiginvänt. ”La Paloma” är nämligen feel good-teater av absolut toppklass.

Här finns alltså ett budskap, men också väl tecknade personer och situationer, en effektivt enkel scenografi och ett helt briljant skådespeleri.

Gästande Hans Mosesson skildrar Tages gradvisa borttynande med stor skärpa, inte minst i mimik och kroppsspråk. Hösten 2015 i Spira är annars i hög grad Vera Veljovics. Hennes skeva polis var behållningen i den klena farsen ”Vad betjänten såg”. I ”La Paloma” får hon chans att plocka fram betydligt fler nyanser ur sitt skådespelarregister.

Samspelet mellan Veljovic och Mosesson är underbart att skåda. Det innehåller tajming, tonträff och en stark förmåga att skildra hela skalan i Yasmins och Tages utveckling från främlingskap till vänskap.

Här finns mycket att glädjas åt. Inte minst den respekt som båda personerna skildras med. Det finns en del potentiella fallgropar – som Yasmins ”invandrarsvenska” och Tages problem med kroppskontrollen – men allt skildras med sådan värme att det aldrig slår över i till exempel lyteskomik.

Den som ska se ”La Paloma” har några tankeställare, mycket skratt och en del gråt att se fram emot.

De stående ovationerna har väl aldrig varit så omedelbara i Spira, och biljettförsäljningen har redan slagit i taket. Dags att sätta in extraföreställningar – för både publikens och teaterhusets skull.

Rikard Flyckt

Regler för kommentarer