Elin Mårtensson.

Tryggheten drabbas när vården förändras

För två år sedan fick jag min adhd-diagnos, vilket var en enorm lättnad. För egen del innebar det medicinering för att underlätta vardagen och för att fungera på ett sätt som gjorde att jag ansågs "mer normal." Med andra ord, jag skulle inte längre vara så mycket av allting, inte känna så mycket för allting. Vara lite mindre av allting... Tydligen var det lättare för folk att acceptera en då. De förstod en nämligen bättre, vilket också skulle få en själv att må bättre. Hmm? Delvis.

För att hitta den där perfekta medicinen krävs det att en läkare ordinerar ett passande läkemedel. Sedan bollar denne över patienten till en sjuksköterska som följer upp, tar tester, och ser till att saker fungerar som de ska. Tryggt!

Med tanke på min egen brist på tillit ville jag inte släppa in min sjuksköterska på djupet för mycket, trots att jag under första mötet lät henne veta det mesta om mig. Men det är skillnad på att berätta och berätta. Skillnad på att sitta med "masken" eller att öppet blotta sina känslor. Jag valde masken, den brukar vara ett säkert kort.

För varje gång vi träffades blev masken tunnare, men bröstet blev också tyngre. Jag började ge efter. Jag började få ett förtroende. Hon var speciell, hon förstod och höll vad hon sa. Det betydde mycket, då inte alla man mött inom vården haft lika stort hjärta för sina arbetsuppgifter...

Härom dagen hördes vi av och när vi samtalat en stund säger hon att hon har något att berätta.

Jag får inte fortsätta gå till henne längre.

Nyligen flyttades de neuropsykiatriska mottagningarna i Jönköping från sina vårdcentraler till en gemensam plats – Ryhov. (Dumt tycker jag, då man ofta har betydligt närmre till sin vårdcentral.) Något som gör att väldigt många av dem som besökt sin tidigare avdelning i kanske flera års tid, får slitas bort från en trygghet. För någon med till exempel aspergers eller tvångssyndrom kan den omställningen vara extremt jobbig. Och inte nog med det... Tack vare vissa justeringar skulle inte alla (dock förståeligt) kunna behålla sin sjuksköterska, utan i stället tilldelas en ny kontakt.

Men för någon med stor problematik vad gäller nya rutiner och vanor, kan det bli så pass jobbigt att man undviker hjälpen, något som sedan kan leda till fruktansvärda konsekvenser.

Jag fick dessutom veta att om jag var född i slutet på månaden så hade jag fått behålla min sjuksköterska, men i och med att jag är född tidigt ska jag få en annan. Så nu, ytterligare en ny person att finna tillit och förtroende för – ännu fler upprepningar.

Känns detta jobbigt för mig, då vill jag inte ens veta hur det känns för de med betydligt större svårigheter.

"Vad är det här att skriva om? Det finns minsann större problem!"

Ja, det finns betydligt större problem – beroende på hur man rankar dem. Fast när det handlar om människor med psykiska funktionshinder, då kan vi snacka problem när det uppstår sådana här förändringar.

Det som upprör mig allra mest är att den psykiska ohälsan ökar och särskilt bland unga. Allt fler får diagnoser och behöver hjälp med att lära känna sig själva och varför man fungerar som man gör – innan frustrationen av att vara annorlunda tagit över. Ändå känns det som att det går åt fel håll.

Förhoppningen är att jag får behålla min kontakt och om inte annat ska jag kämpa, för mig och för dem som inte orkar.

Regler för kommentarer