Monique Schwitters protagonist skriver fram sitt liv genom att minnas sina kärlekar. Det är tolv män i tolv kapitel, likt en lärjungehistoria, där hennes man är nummer fem. Men efter honom framstår de andra mest som statister. Det är egentligen den förste, Petrus, som betyder mest för henne. Petrus som bedrog henne och lämnade henne, och som några år senare hoppade från femte våningen.

Fakta

Monique Schwitter är regissör, skådespelare och författare. Hon föddes 1972 i Schweiz men..

Fakta

Monique Schwitter är regissör, skådespelare och författare. Hon föddes 1972 i Schweiz men bor sedan några år i Hamburg. Hon debuterade 2005 och ”Det ena i det andra”, som fick Tyska bokpriset är hennes första roman på svenska.

Schwitter citerar Samuel Beckett: ”Inga lodlinjer, allt ligger kringspritt” och just så framstår berättarens liv i det här skedet. Barnen sover, mannen går igenom e-posten, hon sitter vid datorn och hör knackningar som hon försöker lokalisera. De kommer allt oftare, som en enträgen uppmaning att stanna upp och reflektera över livet.

Hon hittar ett vykort med en bild på den helige Kristoffer, vägfararnas helgon (som också är omslagsbild till boken), Kristoffer i brun klädnad med en pytteliten Jesus på axeln. Bilden får henne att minnas vintern 1992 när hon träffade Petrus, sin första kärlek. Med honom vandrade hon i alltför trånga lånade sälskinnsstövlar i meterdjup snö till en kyrka i Alperna. En nyårsnatt.

Det slutar med att hon går i strumplästen och kylan bedövar hennes smärta.

Svek

Smärtan över sveket. Det är då hon får vykortet med helgonet som bär vägfararnas bördor.

Bilden sätter igång en process om att försöka förstå kärlekens mysterium.

”Kärlek, vad är det? Hur kan den komma och gå? Vart går den när den går?”

Vardagens detaljer

Monique Schwitter har en närmast Knausgårdsk förmåga att beskriva och analysera vardagens detaljer så att de blir betydelsebärande. Hennes språk är korthugget. Rakt på sak. Som om hon tillrättavisade sig själv med mormoderns röst i bakhuvudet: ”Först kommer käket, sedan kärleken!” Inte moralen, som Brecht menade. ”Det ena i det andra” handlar inte om kärlek och moral, om hur man ska leva för att kärleken inte ska dö.

Den handlar om hur saker bara händer, snubblar in i ens liv medan snöflingorna faller utanför fönstret.

Huvudpersonen tar tåget till Zurich och söker upp Simon, en vän ur det förflutna. Hon har med sig sin gamla hund, barnen är kvar hemma. Hon söker svar på vem Petrus egentligen var, hur han levde, med vem. Svaren finns inte. Hon frågar sig om något någonsin tar slut?

Allt pågår samtidigt, som i en Beckettpjäs. Det är på något konstigt vis både trivsamt och oroande.