"Vem vill göra konst efter detta?"

Konsten har alltid haft dubbla funktioner: att utmana och att glädja. Kring stubben i Rådhusparken har vi också kunnat konstatera två sidor, i en snabbt polariserad debatt: "folket" och "eliten", separerade av tycke och smak. På onsdagen skulle de så mötas.

Vi var ett 80-tal som gick på gårdagens offentliga samtal om konst på länsmuseet. Det höll på i nära två timmar.

Den här texten når potentiellt drygt 80 000 läsare. Den kommer att ta fem minuter att läsa.

Men det kvittar.

Det var alltså en debatt om en debatt som ägde rum. Den som rasat om stubben i Rådhusparken. Nu skulle åsikterna mötas live.

Bara det att ingen var emot. Tekniska kontoret hade avböjt att komma och "rättegången" mot dem (konstföreningens ordförande Bengt von Strokirch läste innantill ur ett flera år gammalt protokoll från mötet där stubbkonsten etablerades) kunde aldrig nå någon olaga dom. Insändarskribenten som eldat på tuffast blivit sjuk.

Kvar blev vi. Ett gäng där alla höll med varandra i allmänhet, och tidigare galleristen Solveig Bergström i synnerhet, om att stubben misspryder parken och att förfarandet som lett till den måste ses över.

Det sistnämnda ska kulturnämndens ordförande Peter Jutterström se till.

Vad som sades mer? Jo, att det var bättre förr, det vill säga så länge stadsträdgårdsmästaren Lennart Angselius jobbade. Tyckte han själv.

Och länsmuseichef Sergei Muchin efterlyste ansvar av "megafonerna" (jag tror han menade mig) för vad vi tar upp och inte på våra sidor. Ansvar för tonalitet och uppmuntran.

– I dag ska man så fort man sagt något bedömas.

Muchin menar att det är negativt, hämmande, att direkt bli kallad "kulturelit", lite raljant, till exempel. När man sagt något. Han vill att vi, som Stina Oscarson föreslog i en text i DN nyligen, ska "provprata" mer.

Jag äter Gott och blandat medan jag skriver detta. Undrar var folket befann sig. Skojade med någon om att de suttit framför teven.

Bara att det var inget skämt. Men det kvittar. Det hade jag gärna också gjort.

För det här ledde ingenstans.

Förlåt! Så får man inte säga om ett demokratiskt samtal. Alla fick ju micken och tog inte de flesta med sig ett uns mer medvetenhet om vad konst är därifrån? Kanske av konsthallschefen Lennart Alves från Nässjö (som citerade Bourdieu) eller Jönköpings-Postens politiske redaktör Dan Sylvebo som sa det han redan skrivit i en text på ledarsidan – igen.

Möjligen förvånade jag själv någon när jag tog tillbaka hela spektaklet, från den första krönikan till gårdagens sammankomst. Med anledning av Matilda i publiken.

Matilda som fick ordet mot slutet och sa:

– Tonen i debatten har gränsat till oförskämd. Vem i Jönköping kommer att vilja säga "jag gör konst" efter det här?

Hennes reflektion gav mig hjärtont och ja, jag ångrade allt. Och nej, varken Alves eller jag hade räknat med den här responsen från början.

Frågan är vad som kommit fram.

Två diken har grävts och därifrån har de som velat tyckt om vad de sett medan resten presenterat rimliga och välunderbyggda skäl att inte göra det. I lite för hårda ordalag. Kanske.

Fast flera personer bad mig efteråt att inte be om ursäkt för detta. Såg fram emot en vass text (denna) nästa dag. Och flera gånger under kvällen yttrades också att "det är kul när det blir debatt så här", när det "rörs om i grytan".

Men grejen är ju att det inte gör det.

Utöver det provocerande konstaterandet att Jönköping lider brist på sakkunniga när det gäller konst, noterar jag ändå en handfull sägningar för framtiden.

Lennart Alves om stubben:

– Det beklämmande är att folk verkar tro att konst är antingen detta eller sånt man inte förstår.

Johanna Linder om, bland annat, den "fullständiga katastrof" som väggprydnaden på Atollens parkeringshus utgör:

– Det är intressant att vi har sådana ambitioner med den här stan. Vi ska växa och vi ska det och det. Varför har vi inga ambitioner när det gäller konst?

Veija Luukkonen om hur vi går vidare:

– Jag vill ha en politiker som tycker att det här är kul och vill sätta sin ära i gungning för att smycka vår stad!

Lennart Angselius om Nessie i Husvarna:

– Den står kvar för att folk vill ha den. Det är det som är så kul.

Alves, som överlag utmärkte sig med sin visionära klokskap, stack med bara 1,5 år i Småland också ut hakan som skåning när han summerade läget:

– Jag tror inte att Jönköping har råd att inte ha bra utsmyckning.

Visst ska det fria kulturlivet ha ett utrymme i det offentliga rummet, men när kommunen gör något ska man anlita professionella, menade han. Och konstaterade att stubben kostat oss 40 000 kr, enligt uppgift. Medan ROI:s väggmålning i Nässjö (omnämnd i NY Times) gick lös på bara 23 000.

Jag förstår att det är spännande med bråk i spalterna. Men om vi tar konsten på allvar. Vad är det vi saknar här? Och hur ska vi nå det?

Varför mötet lämnar mig med en känsla av hopplös? För det fanns ingen som behövde mötas. Inte där.

Den verkliga fienden till god smak, kompetens och ambitioner är lättja och ointresse, ofta i kombination. Och dessa två kommer inte till museet.

De läser inte heller denna text.

Ridå.

Regler för kommentarer