Glosorna från Nina Marjavaaras Marockotripp 2003 kom väl till pass, i matsalen på Tokeryds herrgård. Foto: Robert Eriksson

Vid svenskundervisningen på Tokeryd trillar polletten ned

Marjavaara om när "integrera mera" blev konkret

Jag åkte till asylboendet för att lära ut svenska - och för att skaka av mig min inre svensk.

Visst är det så med förlossningsberättelser att man inte förstår dem alls, eller ens bryr sig om dem, förrän den dag man själv har genomgått en? Då lyssnar du desto noggrannare, ställer följdfrågor, vill ha detaljer. Genom erfarenheten är det som att ett filter lyfts från ens ögon och du ser kvinnan framför dig med ny respekt.

Under hösten har nyhetsrapporteringen från Europas flyktingkatastrof sköljt över oss, ingen har kunnat missa den. Själv skrev jag i en särskild bilaga JP gjorde för barn, om att fly, så sent som i oktober. Och när Julia Sandwall blev årets Jönköpingsbo för sitt fina arbete för integrationen i Jönköping applåderade jag förstås högt.

Men det var först i måndags vid ett bord i en överfylld, stimmig matsal på Tokeryds herrgård som Fatima från Syrien fick mig att TA IN det nu femåriga krigets konsekvenser. Där satt hon, 20 år, ensam med två barn, och ville att jag skulle lära henne svenska. En app hjälper oss. Vi skrattar. Och bara när jag frågar om hennes man blir hon helt stel.

I mitten av rummet finns en stor samling små barn som ritar, medan deras föräldrar sitter med stenciler i smågrupper runt om. Papperen är utskrivna från Migrationsverket. Där står ord som "ursäkta" och "Var ligger..." på svenska och arabiska. Surret är lite för högt för att vi ska höra varandra bra. Det komplicerar, det med. Men alla vill och försöker. Min lilla vokabulär från Marockoresan 2003 kommer väl till pass, och möts av munterhet.

Ytterligare personer sätter sig vid vårt rangliga bord. En man hämtar sin gravida fru, stolt, och visar upp. Om en vecka är det dags. Jag ger mig in i just förlossningsberättelsens episka härad. Men lyckas med mobilens hjälp bara få fram att hon INTE är nervös. Gott. Puh. Vi tar ett nytt ämne.

Timmen går snabbt. Nästa vecka kör vi igen. Eller - några kommer dit redan på torsdag. De som bor på Tokeryd vill att vi är där varje dag. De vill verkligen lära sig vårt språk.

Jag inser att det viktigaste jobbet ligger framför oss, i Småland såväl som i Europa: Att möta våra medmänniskor. Och att det bara kan vara kul, när du väl kommit över din blyghet.

Regler för kommentarer