Wengers språk saknar motstycke

Efter fjorton år utkommer Alejandro Leiva Wengers efterlängtade andra bok. Det är en omtumlande upplevelse att läsa hans rapporter från samtiden, tycker Björn Kohlström.

Man kunde lätt förledas tro att Jonas Hassen Khemiri kom till en okrattad manege när han debuterade med ”Ett öga rött” 2003. Åtminstone tydde den osedvanliga uppmärksamheten på det. ”Äntligen fick Rinkebysvenskan sin uttolkare”, utbrast den yrvakna kritikerkåren. Men faktum är att redan två år tidigare debuterade den Chilefödde Alejandro Leiva Wenger med novellsamlingen ”Till vår ära”, en bok som var ungefär dubbelt så bra.

Därför är det ju anmärkningsvärt när han nu utkommer med sin blott andra bok. Den har en lysande titel: ”Fakta”, något som förstärks av att de tre mittersta bokstäverna kursiveras till ”akt”: högst lämpligt då det är tre pjäser.

Fakta: Ny bok

Dramatik

"Fakta. 3 pjäser"

Alejandro Leiva Wenger

Bonniers

Fakta: Ny bok

Dramatik

"Fakta. 3 pjäser"

Alejandro Leiva Wenger

Bonniers

Fakta är också det genomgripande temat i de tre pjäserna. Det är imponerande enhetligt utfört, både språkligt och tematiskt.

I första pjäsen ”Författarna” är det den förhoppningsfulla författaren Alvaro som refuseras av förlagen. Kompisen Ali tjatar och beställer en pjäs som han kan använda för att söka in på scenskolan. Till dem kommer Alex, rullstolsburen författare av mindre sofistikerat slag, som säger sig ha sanningsanspråk med sina uppväxtskildringar.

Men sanning är ett vanskligt begrepp i den här pjäsen, som kretsar kring identitet och äkthet och vad vi är beredda att göra för att hålla fast vid livslögnerna. Leiva Wenger tar sig kvickt in i ämnet, och lika kvickt in i läsarens rättskänsla med sitt finurliga tilltal.

”No Limit” är en radiopjäs som sändes i somras. Premissen kan erinra om Anna Odells mästerverk ”Återträffen”. Här är det en journalist som gör en dokumentär om det gäng kickers hon tillhörde på 90-talet. En av tjejerna försvann. Nu söker hon upp sina förra kompisar, men får inget definitivt svar. Kanske blev hon nazist, Ramona, hon som försvann.

Och i den sista pjäsen ”127” är det en monolog som framförs av Carlos, som tagit sig från förorten till universitetsstudier och en praktikplats som tingsnotarie. Nu förbereder han ett fall, där den åtalade är hans förra kompis Timmy, en lovande boxare som fick sin karriär förstörd. Del i skulden hade Carlos, som misstänker att Timmy kan vara oskyldigt anklagad.

Att läsa Leiva Wengers dramatik är nästan som att läsa Ibsen. I den meningen att här har vi en författare som på sant 1800-talsmaner sätter problem under debatt. Det är sällsynt samhällstillvända texter. Sällan har jag sett en svensk författare som lyckats förena estetik och politik med en så övertygande kraft.

För till det förbluffande hör tonträffen i Leiva Wengers språk, som åstadkommer den snudd på magiska uppfattningen att det här är på riktigt. I pjäserna förenas fiktion med verklighet. Sanning med sannolikhet. Leiva Wengers insiktsfullt skrivna verk äger journalistikens förankring i erfarenhet, kombinerat med litteraturens unika potential att nå fram till ännu större insikter. Att utrycka de större sanningarna.

Säg så här: ett land med författare som Alejandro Leiva Wenger kan aldrig kallas fattigt.

Regler för kommentarer