Det som du kommer att läsa nu är bara en liten del av min historia. Syftet med att berätta min historia är att även göra mina vänners röster hörda, för på något vis är min historia även deras.

 

Jag är en afghansk kille som kom till Sverige för ett och ett halvår sedan. Jag var sju år när talibanerna dödade min pappa och mina två bröder och tog allt som vi ägde. Min farbror och mamma visste att talibanerna skulle komma tillbaka och då döda resten av familjen. Vi flydde till Iran. Livet i Iran var inte lätt i början, vi kände ingen där.

I Iran behandlas vi afghaner inte väl. Diskriminering och förnedring tillhör vardagen, och med ingen möjlighet att återvända till hemlandet såg jag ingen annan utväg än att sätta punkt för livet i Iran och lämna mina nära och kära. Jag skulle fly till Europa, eller snarare Sverige. Att skiljas från min familj, i synnerhet min mamma, var oerhört svårt och hjärtskärande. Hon övertalade mig om att det var ett klokt val även om hon själv innerst inne inte ville släppa mig. Hon sa att jag skulle få ett bättre och mer värdigt liv i Sverige där det finns människor som kan hjälpa mig.

Så kom den dagen då jag tillsammans med en grupp människor på flykt startade vår färd. Vi visste att den här resan var på liv och död. Hela tiden utsattes vi för faror. Vi gick till fots för det mesta. Döden såg mig många gånger i ögat under vår resa över medelhavet från Turkiet till Grekland. Vi åkte i en liten båt när bensinen tog slut, vi åkte vilse och båten började ta in vatten. Hoppet om överlevnad var som bortblåst och rädslan för att aldrig få se min mamma tog hela min kraft. Efter 16-17 timmar, en hel natt på det mörka havet, upptäcktes vi av den grekiska polisen.

Lyckan var total väl när vi var framme, men den första tiden i Sverige drömde jag bara mardrömmar som handlade om resan hit. Jag kunde inget om landet Sverige, svenska folket eller dess språk och kultur innan jag kom hit. Det var inte lätt att anpassa sig med allt i början, men jag var fast besluten att lära känna folket, deras värderingar och kultur. Jag tänkte hela tiden på att jag måste börja ett nytt liv här och anpassa mig till samhället.

Jag hade inte ens i mina vildaste fantasier kunnat tro att vi i ett demokratiskt land som Sverige skulle behandlas på ett sådant sätt som påminde om det vi tidigare upplevt i Iran. Många gånger undrade jag varför ni välkomnade hit oss för att sedan behandlas som om vi vore ovälkomna. Varför tog ni emot oss när ni varken ville eller klarade av att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Och nu har avvisningarna börjat med argument att Afghanistan är ett tryggt land för afghaner men samtidigt inte tryggt för svenskar(?). Står det avtal som Sverige ingått med Afghanistan över mänskliga rättigheter och barnkonventionen? Är de överens om att avtala bort min framtid? 

I och med återvändande beslutet kommer jag få en summa pengar, som en slags handel eller affär. Vet de inte att man inte kan ersätta någons liv och framtid med pengar? Så länge hoppet lever så kan man gå vidare i livet, annars förlorar livet sin mening. De som kom hit betalde ett högt pris för frihet och trygghet.

Människor får man inte sälja och det här avtalet (med Afghanistan) är för mig detsamma som människohandel. Det enda vi önskar är att få stanna här och bygga oss en ljus framtid. När du läser det här brevet är jag kanske inte längre med er här eller finns något mer, men jag hoppas genom dessa rader kunna hjälpa mina vänner och alla andra som blivit tvungna att lämna sina länder.

M.R.R.