Studentutställningar kan vara ofantligt svåra att ta in, trots att de innehåller flera spännande verk. Jag upplever ofta att temat framstår som en sorts efterkonstruktion, och således säger mer om den utvalda curatorns styrning och intressen än om de utställda verken. Utställningen ”NOW HERE: Konstnärliga äventyr i Gislaved” som visas på Gislaveds Konsthall med sexton kandidatstudenter från Konstakademin Valand i Göteborg är emellertid något annorlunda. Den baseras på ett långtgående samarbete mellan eleverna och konsthallen som påbörjades för ett halvår sedan. Studenterna har gjort nedslag i Gislaved och dess närområde och fått fria tyglar att tolka denna, för många av dem, tidigare obekanta plats.

I vissa av verken kan jag nästan få intrycket att det var svårt att lämna Gislaved i förmån för Göteborg. Emely Hansson Cuadros omfångsrika installation innehållande en video och olika föremål som hon har funnit i stadens secondhand-butik utstrålar just detta. Den har en skön hembygdskänsla. Bland annat syns en randig vävd matta, plasttulpaner, ett bord på vilket man finner en tidning med korsordssidan uppslagen, en ölburk och en hemgjord träskulptur föreställande en obskyr figur. På väggarna hänger svartvita fotografier föreställande olika miljöer och personer som bor i området. Videon skildrar de två dygnen som konstnären har spenderat i staden; vi ser henne bland annat i färd med att göra sig i ordning framför en badrumsspegel eller inta en måltid på ett lokalt hak. Mest fäst blir jag vid de reliker som förvaras i små påsar i en låda. Här finns till exempel ett ”ciggpack från buss-Kristian” och ”en gratis nattmacka från Ströget”. Det verkar som Hansson Cuadros har velat ta in orten med alla sinnen, för presentationen är minutiös och väldigt inlevelsefull. Jag uppskattar denna arkeologiska inlevelselusta som inte åsidosätter någonting, utan friskt låter sig förföras av minsta detalj i nuet. Den får mig att tänka på Sophie Calles grävande arbeten.

I utställningstexten jämförs Valandelevernas visit vid ett cirkusbesök. I Jessica Björks verk blir denna tendens allra tydligast. Hennes cirkusvagn som har placerats på gårdsplanen utanför konsthallens entré är tom, med undantag från några fläckar som skulle kunna vara spillning. Skulpturens titel ”Här vilar modern” är associationsrik och refererar bland annat till konstnärens spöklika roll i det i färdiga verket, som ju onekligen är ett slags porträtt av upphovsmakaren men också ett fristående objekt.

Gislaved var länge internationellt känt för sin gummifabrik, men den är numera nedlagd. Många av eleverna har inspirerats av stadens industrihistoria och deras verk är många gånger starkast. Till dem hör Adam Haugbaks installation som bland annat består av återanvänt däckgummi och en EU-pall, som ett slags minnesmärke över en tid som flytt. Oscar Häggströms fantastiskt knasiga videoverk ”Konstruktion” som visas på Kulturplatån, en bit bort från konsthallen, skildrar en fiktiv arbetsplats. Två arbetare sitter och fikar i en tämligen spartansk och oglamorös miljö. De säger att de skulle vilja dricka Earl Grey-te men i deras muggar skvalpar enbart uppvärmt vatten. Samtalet är absurt och stolpigt. Denna video presenteras i sin tur i en konstruerad miljö som är en kopia av rummet i videon, vilket bara förstärker det surrealistiska intrycket. Verket påminner om en rysk flerskiktad docka. För mig är Häggströms verk en perfekt återspegling av hur svårt det kan vara att porträttera en plats eller en historia som man egentligen inte vet så mycket om. Installationen framhäver både en önskan att kunna ge en autentisk redovisande bild av den utvalda miljön och de uppenbara bristerna som strävandet kan ge upphov till.

Överlag är detta en ganska ovanlig elevutställning, för oftast kan man utläsa en särskild riktning hos varje studentårskull. Så är det inte i här: verken grenar ut sig och följer inte någon homogen tråd. Detta kan förstås bero på att konstnärerna relativt nyligen påbörjade sin utbildning, men personligen hoppas jag att denna frigörande splittring håller i sig; att de inte stöps i en enhetlig form. Utställningens mest frapperande och effektiva verk är Mireia Rochers skulptur ”The Excluded”. Den är helt enkelt briljant. Under ett besök i Industrimuseets arkiv påträffades flera hyllor som var proppfyllda av diverse objekt. Halvtransparenta plastpresenningar täckte dem delvis för att hålla dammet borta. Rocher har lånat in en av dessa hyllor med tillhörande objekt och slutit in dem helt i den vita plasten. Nu anas endast konturerna av sakerna som står på hyllorna, och synen är såväl gäckande som skrämmande. Man vill ömsom riva bort plasten och blotta det dolda, ömsom låta det vara kvar eftersom man egentligen inte vet vad som gömmer sig därinunder. Plasten är som en sorts mask, som skulle kunna jämföras med hinnan som omsluter ett okänt ställe, en okänd stad. I Rochers regi får Gislaved en mystisk och förförisk lyster.