Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Omskakande om uppväxten i missionärsfamilj

Annons

Familjen var missionärer med bas i Bankeryd, och Christina Larsson växte upp i nuvarande Kongo-Kinshasa och Burundi. I självbiografiska "De tusen milens längtan" berättar hon om sin ovanliga barndom. Det är skakande läsning, skriver Ulla Strängberg.

Hur överlever man årslånga separationer från en mamma som valde kallelsen framför moderskapet? Christina Larssons självbiografiska bok om livet som missionärsbarn i femtiotalets Kongo är ett försök att förstå och försonas.

Jag läser Christina Larssons bok och tänker på andra författare som också är missionärsbarn, som Lennart Hagerfors. Och jag känner intensivt deras smärta över att bli lämnade, övergivna när föräldrarna skickats ut för att på Mästarens befallning gå ut och göra alla folk till hans lärjungar. Författaren föddes i nuvarande Burundi och bodde i Östafrika tills hon var 14 år, med kortare avbrott för hemresor till Filadelfiaförsamlingen i Bankeryd, som var en av nio församlingar som finansierade föräldrarnas missionsuppdrag.

Annons

Det är en inre resa som Christina Larsson gör, ett halvsekel senare. I kontakt med en terapeut försöker hon bearbeta sina känslor av förlust och att vara oälskad, inte minst av fadern, som hon kallar Bwana (”Herre” på swahili). Ett missionärspar lika skickliga på att omvända hedningar som att bygga skolor och bedriva sjukvård på dispensären. För detta är också en del av missionsarbetet.

Annons

Författaren berättar om offergåvorna i hemmaförsamlingen, och om sparbössan med den svarta pojken som bockade när man gav en slant. Om lovprisningarna och extasen, om känslan av att vara utvald för ett högre syfte, och om den vites överhöghet som skänkte status - ända till Kongokrisen när familjen måste fly. Det är en berättelse full av dramatik och starka känslor, som Christina Larsson återger trovärdigt. Hon skriver i jagperspektiv och vänder sig ofta till modern. På så sätt sönderfaller boken i två delar; de egna barndomsupplevelserna återgivna i starka bilder, och sessionerna hos ”Mahjongkvinnan”, terapeuten, där de senare känns mer intellektualiserande.

De kortare separationerna från föräldrarna (och de större systrarna som skickades till internatskolor) följdes så av en fyra år lång skilsmässa, när hon som fjortonåring inackorderas hos olika familjer i Jönköping. En tonårsflicka i sedesam kjol och med långt hår (fadern ansåg att Bibeln förbjöd kvinnor att klippa håret) som aldrig hade lyssnat på Beatles eller burit långbyxor, blev självklart stigmatiserad. Ett utanförskap som det tog lång tid att ta sig ur. Under hela sin uppväxt hade hon förmanats att vara redo inför den Yttersta tiden när Jesus kommer tillbaka för att hämta sin brud, och plågats av ångest för att hon ensam skulle lämnas kvar.

Annons

Annons

Det är skakande läsning. Men ingen uppgörelse i traditionell bemärkelse. Författaren försöker förstå vad som drev hennes mor att lämna sina barn. Förstå för att kunna förlåta.

Det finns också lyckliga stunder när mamman och hon går ut i den tropiska natten för att hämta de varma äggen i hönsgården, eller när de sjunger och dansar tillsammans. Fadern framstår som mörkare, mer sluten. När hon långt senare, skiljer sig från en alkoholiserad make, bryter han kontakten.

Den här boken väcker många tankar och känslor hos mig, som delvis har en liknande bakgrund. Jag förstår hennes frigörelse, och samtidigt saknaden och längtan tillbaka.

Det är en stilsäker debut, som kanske hade blivit ännu bättre om hon renodlat den till enbart barndomens perspektiv. Här finns mer än tillräckligt med stoff för en roman.

Christina Larsson, bara fem dagar gammal, med sin mor Greta.

Bild från Kayogoro i Burundi. Författaren Christina Larsson i barnvagnen.

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy