Jag kallar henne Lotta. Hon är så trött, ledsen och besviken och mår allt sämre. Vid separationen för ett antal år sedan från sitt barns pappa med efterföljande vårdnadstvist, tilldelades han enskild vårdnad och Lotta fick umgängesrätt. Det fanns skäl till det. Lotta var sjuk och orkade inte riktigt ta ett helhetsansvar och hade därför förståelse för beslutet. Till en början fungerade umgängesrätten ganska bra. Men tyvärr har den uppgjorda planen för hur umgänget ska se ut, sedan dess inte fungerat. Barnets pappa förhindrar och ändrar umgänget. Han följer sällan den uppgjorda överenskommelsen. Och det får inga konsekvenser för honom. Lotta söker stöd hos socialtjänsten som svarar att de inte har möjlighet att tvinga en förälder till något. Deras råd är att hon driver saken i en ny rättegång. Det har hon gjort ett par gånger och med samma negativa resultat, det vill säga att det görs en plan för på vilket sätt och hur ofta umgänget ska ske men pappan vägrar att följa planen.

Det finns fler offer än Lotta i sammanhanget. Det gemensamma barnet påverkas förstås, som längtar efter sin mamma och blir besviken när det inte blir som bestämt. Lotta gör vad hon kan för att vara smidig och inte göra situationen svår eller krånglig men hon upplever att hennes umgänge med barnet sker helt på pappans villkor.

I somras var Lotta och hennes barn anmälda till en resa med vår kyrka. Förberedande samtal med pappan hade förts och han visade ingen tveksamhet. Dagen innan meddelade han ändå att han inte ville att barnet skulle åka med. Så det blev så.

Jag har mött fler som är i liknande situation som Lotta. Det verkar vara något fel i systemet att det kan gå till så här.

Kan rättvisa ske? Om det inte blir någon konsekvens av att en person vägrar följa ett av tingsrätten fattat domslut, då är det bara en pappersprodukt och det i sig är ett hot mot rättsväsendet.

Det skulle vara intressant om någon med sakkunskap i ämnet kunde ge sin synpunkt på detta.

Helena Ask

Diakon i Svenska kyrkan, Jönköpings församling