DEBATT. Det borde vara en självklarhet en varm sommar som denna att kunna kasta av sig skorna och doppa sig i svalkande vatten. Det renande badet, lek och plask är också den väv som bildar våra allra vackraste barndomsminnen. Men i Munksjön blir det inte några rosaskimrande minnen du skapar utan snarare rosa hudutslag som äventyrar hälsan.

Experten på Länsstyrelsen Emma Willaredt kallar Munksjön en ”föroreningsfälla” och hon avråder från förslaget att införa båttrafik på sjön eftersom det skulle riskera att röra upp bottensediment som är kraftigt förgiftat (JP 24/5).

Det handlar om stora mängder miljögifter. Tungmetaller såsom zink, koppar och bly samt dioxiner och andra giftiga ämnen som historiskt släppts rakt ut i sjön. Medvetenheten finns om problematiken, men frågan är när vi ska göra något åt situationen?

Naturligtvis är vi alla glada och tacksamma för de stora och viktiga industriföretag som funnits i regionen. De har lagt grunden till vår välfärd, ger arbetstillfällen och förutsättningar att bo och leva här. Historiskt har dock dessa värden kommit tillsammans med allvarliga miljöföroreningar. Förr visste man kanske inte bättre och idag är de flesta industriföretag betydligt bättre på att minimera sina utsläpp, men kvar finns stora miljöskulder.

Kostnaden för en sanering har utretts och uppskattas till uppemot en halv miljard kronor. Det är väldigt mycket pengar, men alternativet att inte göra någonting är inte heller acceptabelt. Följden blir bara att vi knuffar kostnaden framåt, till våra barn och barnbarn.

Det är mer än 20 år sedan EU:s vattendirektiv trädde i kraft. Där bestämdes att alla naturliga vattenförekomster, sjöar, älvar, kuster och andra vattendrag, skulle vara rena senast år 2015. Det målet sköts senare upp till 2021 och nu skjuts det igen upp igen till 2027. Visst kan man ibland råka på problem som visar sig vara större än förutsett. Frågan är bara om det är skälet till att målet åter skjuts på framtiden.

Här i Sverige är det de fem regionala Vattenmyndigheterna som ansvarar för att driva frågorna om hur vattenkvaliteten ska förbättras. Tyvärr agerar myndigheterna alldeles för tandlöst. Det nya åtgärdsprogram som föreslagits leder förvisso i rätt riktning, men långt ifrån i mål. Om inte ansvarig myndighet visar vad som krävs för att nå i mål och tar fram ett scenario för detta, vem ska då göra det?

Om vi hade tagit vattenkvaliteten i Munksjön på allvar när Vattendirektivet trädde i kraft år 2000 så skulle bottnarna ha sanerats för länge sedan. Det finns självklart utmaningar kring metoder, men inte värre än att man ändå kan börja agera. Att bara vänta 20 år och inte ens inleda det praktiska arbetet är garanterat inte vägen som leder i mål och den ansatsen kan faktiskt bara ges betyget underkänt.

Frågan är när de rosaskimrande barndomsminnen av ett svalkande, klart och framför allt rent vatten i Munksjön ska vävas? Munksjön borde ju kunna erbjuda härliga svalkande dopp centralt för alla Jönköpingsbor. Men det gick inte att bada som treåring 2015. Inte heller som nioåring 2021 och av allt att döma kommer det inte heller att gå när barnet fyller 15 år 2027. Är det rimligt att tro att det blir före pensionsåldern?

Martin Ragnar

Docent vid KTH och Vd för miljöteknikföretaget Axolot Solutions