Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

ledare borgerligSvensson-muslimerna

Alen Musaefendic: Islam ses som en politisk belastning

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende borgerlig.

När Leila Ali Elmi (MP) kom in i riksdagen i valet 2018 sågs det av en del som en efterlängtad triumf för demokratin i ett utsatt område med lågt valdeltagande. Foto: Gabriel Liljevall.

Bild: TT, Scanpix, Adam Ihse

Annons

GÄSTKRÖNIKA. Som ung hade Göran Persson vaga funderingar på att bli präst. Hans tro var harmlös, om den överhuvudtaget fanns. Kanske var det kyrkan och musiken, kanske Gud. Han visste inte själv.

I vilket annat land som helst hade en sådan anekdot vållat intresse, men knappast skandal. I självbiografin ”Den som är satt i skuld är icke fri” från 1997 ångrar Persson att han någonsin berättade om sina prästambitioner. Sverige var inte redo.

Episoden sätter fingret på ett tillkortakommande i den svenska toleransen: den öppna och rumsrena missaktningen mot religion. Om en inrikesfödd toppolitiker misstänkliggörs för att ha varit lite kristen i sin ungdom, hur ska det gå för en alltigenom muslimsk politiker här och nu?

Annons

Göran Persson (S) valde en annan väg än den kyrkliga för att predika sina åsikter.

Bild: Scanpix

Annons

Enligt en SOM-undersökning från 2016 är islam den enda religion som möts av en i huvudsak negativ bedömning i Sverige. Hela 31 procent av de tillfrågade uttryckte en ”mycket negativ” syn på islam. För kristendom var siffran 6 procent och de andra världsreligionerna drygt 10 procent. Bara 3 procent uttryckte en ”mycket positiv” syn på islam. Undersökningen tydliggör inte på vilka grunder de negativa omdömena gavs, men ger icke desto mindre en tydlig bild av det rådande läget för bara några år sedan.

En samhällsanda i Sverige som uppmuntrar politiker av alla trosinriktningar att hålla sin religiösa övertygelse privat.

Med sådan statistik i bakhuvudet kan man förstå att få muslimer känner sig kallade till förtroendeuppdrag. De som kandiderar är precis som sina kristna kollegor – osynliga. Inte för att bättre infiltrera systemet genom en påstådd islamifiering. Snarare är det en samhällsanda som uppmuntrar politiker av alla trosinriktningar att hålla sin religiösa övertygelse privat. Titta bara på borgerliga politiker som Ebba Busch i Kristdemokraterna eller Moderaternas Elisabeth Svantesson som båda fått förklara och offentligt redogöra för sin religiositet. Och då är varken Busch eller Svantesson muslimer.

En rapport från 2013 visar att de muslimska politiker som lyckas i Europa oftast har en avskalad religiös profil eller ingen alls. Islam verkar fortfarande upplevas som ett främmande inslag i Europa, men även som en politisk belastning.

Annons

Annons

När en synlig muslim väl kom in i riksdagen, som miljöpartisten Leila Ali Elmi gjorde 2018, haglade anklagelser om så kallad klanröstning. Att svensksomalier röstade på en svensksomalier såg en del borgerliga debattörer och ledarskribenter som suspekt. Men för andra, inte minst för sådana som har ena foten i en minoritetsgrupp, sågs en efterlängtad triumf för demokratin i ett utsatt område med lågt valdeltagande.

Vissa muslimska politiker har fått lämna sina uppdrag av goda skäl.

Alla problem beror naturligtvis inte på islamofobi. Vissa muslimska politiker har fått lämna sina uppdrag av goda skäl. Alla former av intolerans ska beivras, också mot majoritetssamhället – något som vissa muslimska och islamistiska aktivister inte verkar ha förstått. Ibland står dessa i vägen för unga människors politiska engagemang, även när de får skattepengar att göra precis tvärtom.

Nämnda aktivister är tänkta att vara en sluss mellan förorten och Rosenbad men i stället lamslår de ungdomarna med en retorik fylld av hopplöshet och alarmism. Inte sällan beskrivs Sverige i apokalyptiska termer som ett slags förtryckarstat. Samma stat som dessa aktivister är samtalspartner till. När samtalet nu är fruset uppstår ett vakuum som behöver fyllas. Frågan är vilka muslimer som ska ha tillträde till maktens korridorer.

Att vi ens har kommit till en punkt där muslimer ska sållas i goda och onda är problematiskt i sig. Politiken får inte bli som en flygplats, där muslimer råkar ut för slumpmässiga kontroller oftare än alla andra. Å andra sidan är det viktigt att radikala personer hålls borta från politiskt inflytande.

Annons

Men hur bevisar man empiriskt att någon är radikal i sin religiösa uppfattning? Här finns ingen mall. Det är upp till varje politiskt parti att använda sitt goda omdöme. Att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats borde vara en given utgångspunkt, även när det handlar om muslimer. En bra start är att inte misstänkliggöra personer utifrån deras religiösa tillhörighet utan i stället agera utifrån vad individer förespråkar och hur de agerar.

Alen Musaefendic

Liberal skribent

LÄS MER: Kan en muslim med slöja bli minister? (del 2)

LÄS MER: Många muslimer på jakt efter sitt politiska hem (del 1)

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy