OPINION. Socialdemokraterna kan vara Sveriges ideologiskt mest svajiga parti. Januariavtalet har förvisso varit historiskt viktigt för den liberala samhällsutvecklingen, men internt har kompromissernas förtvinande av S partiprogram varit ett ok. För socialdemokratin har makten och regeringsinnehavet under Stefan Löfven blivit en överideologi, på bekostnad av det som en gång var socialdemokratiska kärnfrågor. Bostadspolitiken har exempelvis orsakat kraftiga konvulsioner med Hyresgästföreningen, en av Socialdemokraternas historiska allierade. LO har inte precis hållits varma av den parlamentariska grenen. Det är tydligt att det inom arbetarrörelsen finns en genuin längtan och ett upplevt behov av att prata om socialdemokratisk politik i stället för kompromisser, om arbetarrörelsens projekt i stället för att försvara ingångna avtal. Att spela offensivt i stället för att ur ett S-perspektiv göra defensiv styrning till en dygd.

När den nyvalda SSU-ordföranden Lisa Nåbo intervjuades i slutet av augusti lät det så här: "Vi ska inte på förhand försöka jämka ihop en budget med Centerpartiet. Jag hoppas att vi lägger en rakt igenom socialdemokratisk budget, där väljarna – för första gången på alldeles för länge – får en chans att se hur Socialdemokraterna vill prioritera pengarna" (Expressen 25/8).

Även inom regeringen finns det en längtan efter att sluta kompromissa - och gå vänsterut. Häromdagen menade energiministern Anders Ygeman (S) att han drömmer om höjda skatter och stopp för vinster i välfärden och påminde även om det som borde vara en självklarhet om man inte får igenom sin politik: "Om vi inte är beredda att gå i opposition finns en risk att vi kompromissar oss till döds" (Expressen 8/9).

Det var ett avslöjande uttalande som troligtvis satte ord på det som många socialdemokrater känner. Varför vara med i ett parti om det partiet i regeringsställning genomför andras, läs Centerns och fram tills alldeles nyss Liberalernas, politik?

Exakt hur stort utrymme Socialdemokraterna har att röra sig åt endera håll är okänt. Lika oklart är det egentligen vad Magdalena Andersson, partiordförande-in-waiting, vill göra med ett eventuellt ledarskap.

För medan Socialdemokraterna är fullt upptagna med att till varje pris undvika en öppen falangstrid försitter man också möjligheten till en politisk idébatt mellan olika inriktningar. Därför väljer man inte bara en partiledare, partiet väljer att prioritera ett lugn trots otåligheten som bubblar under ytan. Att distrikt efter distrikt och statsråd efter statsråd nominerar Magdalena Andersson till att ta över efter Stefan Löfven, utan att för den sakens skull ens veta om hon vill ha uppdraget eller veta vad hon skulle göra med det, innebär att Socialdemokraterna köper finansministern i säcken.

Socialdemokraterna nominerar en person som förvisso skött sig klanderfritt som finansminister men som för bara några månader sedan var på direkt kollisionskurs med hela den svenska medelklassen. En arbetsgrupp under ledning av Andersson, med uppdrag att ta fram ny ekonomisk S-politik, föreslog att ett tak om ynka 100 000 kronor skulle kunna införas på kanske den mest populära sparformen i Sverige för småspararen, investeringssparkontot (ISK). ”ISK ska begränsas kraftigt”, hette det. Reaktionerna blev med rätta förödande och finansministern fick snabbt distansera sig från förslaget.

Frånvaron av valmöjligheter mellan olika personer som skulle leda Socialdemokraterna på olika vis utifrån olika politiska perspektiv riskerar straffa partiet hårt – ännu en gång.