GÄSTKRÖNIKA. I oktober förra året lovade Jönköpings kommun ”krafttag mot sexindustrin”, som både breder ut sig och kryper allt längre ned i åldrarna i kommunen. Men det handlade inte om att rikta resurserna mot torskarna och människohandlarna som exploaterar utsatta individer och grupper, som man skulle kunna tro, utan att inom skolor och förvaltningar ”arbeta mer systematiskt med attityder gentemot sexköp.” Kommunen, föreslog Vänsterpartiet, skulle även erbjuda särskilda mottagningar som ska ge stöd till personer som säljer och köper sex.

Det är visserligen positiva och efterlängtade nyheter, sett till hur Sveriges kommuner och myndigheter länge har kritiserats för bristerna i såväl kunskap om prostitution, som i att erbjuda sexarbetare hjälp och en väg ur utsattheten. Men liberalt sinnade partier och politiker som vill se krafttag mot sexindustrin borde inte bara kräva värderings-workshops i klassrum och på kommunkontor, utan ifrågasätta hela den svenska sexköpslagen.

För även om sexköpslagen då den drevs igenom, år 1999, ansågs både progressiv och banbrytande – i det att torskarna och människohandlarna skulle straffas, men inte sexarbetarna – så är hyllningskören betydligt mer lågmäld idag, drygt tjugo år av forskning och vetenskap senare.

Tunga organisationer och aktörer, som människorättsorganisationen Amnesty och RFSL, har länge påtalat att hur goda intentionerna än är så leder förbud – oavsett om de är mot att köpa eller sälja sex – i praktiken till ökad stigmatisering, utsatthet och otrygghet för samhällets redan mest utsatta. Riskerna för människorättskränkningar ökar när arbetet sker i skymundan, och sexarbetare indirekt kriminaliseras.

I Sverige har sexköpslagen kommit att användas tillsammans med migrationslagstiftningen mot människor från andra länder. Sexköpslagen ger polisen befogenhet att göra tillslag, vilket sedan leder till att personen som säljer sex – i lagens mening offret – utvisas. Alltmedan torskarna – förövarna – vanligtvis åker på några tusenlappar i böter. Även kopplerilagstiftningen utnyttjas för att kriminalisera personer som av säkerhetsskäl arbetar tillsammans, som lever ihop med eller hyr ut en lägenhet till någon som säljer sex.

Svaret är inte att legalisera sexköp, utan att avkriminalisera det och se till att bryta stigma kring sexarbete. Personer som säljer sex måste få tillgång till vård, stöd och trygga arbetsvillkor, samtidigt som samhällets resurser riktas mot människohandeln. Det handlar inte om att gå på myten om den lyckliga horan, utan om att faktiskt lyssna på sexarbetarens behov.

Trots kritiken fortsätter regeringen och riksdagspartierna att försvara den svenska lagstiftningen. Det har blivit plågsamt tydligt att syftet med sexköpslagen aldrig riktigt var att skydda sexarbetarna och utsatta individer – utan att markera mot prostitution som företeelse. När regeringen framhåller lagen som framgångsrik är det enbart utifrån hur den bekämpar prostitution – inte huruvida den skyddar individerna som direkt omfattas av lagen.

Att vänstern fortsätter att förespråka förbud och signalpolitik är en sak. Men att liberala krafter fortsätter att helhjärtat och okritiskt stå bakom sexköpslagen är nedslående. Att erbjuda sexarbetare mer stöd och hjälp, och att systematiskt och långsiktigt arbeta med samhällets attityder gentemot sexköp är en viktig del av arbetet. Men det förbättrar inte situationen för sexarbetarna i exempelvis Jönköping i dag.

Evelyn Schreiber

Liberal skribent