De sju sorters kakorna blev slutet. Så kanske man sammanfatta situationen, efter att Nyamko Sabuni (L) meddelat sin avgång. (8/4).

Under veckan hade ett Youtube-klipp från partiets kanal cirkulerat, där Sabuni samtalade om politik med Ulf Kristersson (M) och SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl.

Ett par av Sabunis uttalanden uppmärksammades och spreds i sociala medier. Resonemangen var knappast klockrena. Men de var inte heller avsedda att vara politiska utspel, noggrant avvägda för att väcka en reaktion, utan delar av större resonemang.

Sabuni har inte haft lätt att anpassa sig, och det är lätt att förstå att hon nu anser att diskussionen om hennes person skymmer sikten för partiets politik. Frågan är dock om hon har rätt i det. Den svenska politiska debatten tenderar att övervärdera Twitters och andra sociala mediers roll.

Hur många utanför ankdammen hade ens uppmärksammat Sabunis kommentarer?

En annan aspekt kan också diskuteras. Det gav knappt en krusning på vattnet att Jimmie Åkesson (SD) sade sig "köpa resonemanget” när S-debattören Jan Emanuel jämförde Ukraina-kriget med Kuba-krisen. Stefan Löfven (S) trampade närmaste veckovis i klaveret på mer anmärkningsvärda sätt än Sabuni.

Varför så olika måttstockar?

Oavsett vad svaret är kan man konstatera att Nyamko Sabuni inte lyckats skapa något lyft i opinionen.

Hennes tal på partiets riksmöte för ett par veckor sedan hörde till hennes bättre; hon skötte partiledarutfrågningen i SvD utmärkt (1/4). Sabuni har gjort ett antal bra framträdanden och utspel, men de har alltid överskuggats av hennes misstag. Rätt eller fel, rättvist eller inte, sådan är politiken.

Nu får i stället den rättspolitiske talespersonen Johan Pehrson ta över. Han kommer att vinna poäng på sin humor och lär kunna bli känd fort.

Den som vill kan oroas över att han inte alltid varit den mest förberedde i riksdagens partiledardebatter, där han ersatt Sabuni. Men för Liberalerna är det knappast tid för oro, utan för samling.

Joakim Broman