Skärpta straff. Fler ska i fängelse och fler ska häktas. När utrikesminister Gunnar Strömmer (M) presenterade regeringens kommande utredning om en genomgående reformering av straffrätten visar det tydligt hur de senaste årens radikalisering av synen på brott och straff i det politiska samtalet nu slår igenom i form en hårdare lagstiftning.

Vilket givetvis är helt väntat och uttryckligen angett i Tidöavtalet, den mall som reglerar vad regeringen ska besluta om för att kunna åtnjuta fortsatt stöd av SD i Riksdagen.

Utredare blir riksåklagare Petra Lundh, som får två år på sig. Konkret ska hon bland annat undersöka möjligheten för till exempel dubbla straff för gängkriminella, avskaffad mängdrabatt och mindre hänsyn till personliga omständigheter när straff utmäts.

Två saker är fundamentalt bra, om utredningens intentioner så småningom slår igenom i en ny strafflagstiftning:

För det första lovade Strömmer ett större fokus på brottsoffer. Där finns fortfarande mycket att göra, inte minst för våldsutsatta kvinnor och barn samt hur brottsofferfondens skadestånd hanteras.

För det andra lämnas alla vanföretällningar därhän om att strängare straff skulle leda till färre brott – varför skulle justitieminister Strömmer annars vilja bygga åtminstone 5 000 nya fängelseceller?

Brottsbalken är, som utredaren Lundh påpekade under onsdagens presskonferens, föråldrad och i stort behov av en genomgripande uppdatering. Givetvis är det också nödvändigt att regeringen äntligen vidtar mått och steg för att bättre greppa systemhotande brottslighet och gängvåld – när sådant väl uppkommit.

Under tiden som detta kommer på plats vore det hög tid för en diskussion kring vad som borde göras innan tonåringar blir knarkkurirer eller utför mord åt gängledare. Tyvärr är allt tal om förebyggande åtgärder för närvarande inte a la mode – säg den politiker som vill riskera att uppfattas som en mjukis.

Ändå är forskningen glasklar på på två punkter:

Hårdare straff har ingen avskräckande effekt. Och förebyggande åtgärder i form av mer resurser till skola, socialtjänst och psykvård kan ta unga ur brottets bana exakt på det sätt som fängelsestraff inte gör.