”Strålande, Miss Foster!”

Manus: Peter Quilter (översättning Calle Norlén)

Regi: Mikaela Ramel

Scenografi/kostymdesign: Elisabeth Åström

Skådespelare: Vera Veljovic, Mathias Lithner, Malin Berg

Spelas i Spira till och med 5 januari

”Strålande, Miss Foster” i Spira är en ganska tunn pjäs som har blivit en något ojämn föreställning. Men den har sina stunder, och Vera Veljovic får chansen att spela ut hela sitt register som komedienn.

Det finns tusen skäl att gå på teater. Du kan få nya tankar. Du vill bli utmanad. Du vill bli gripen. Du vill bli överraskad.

Eller så vill du bli underhållen, få skratta och glömma det fallande novembermörkret. Här skulle någon kanske lägga till ett försmädligt ”bara” – men det är inte så bara. Och skrattet – jag återkommer till det.

Även om det fortfarande är svårt att se en tydlig linje i det dramatiska utbudet i Spira kan vi i alla fall konstatera att hösten 2017 bjuder på viss bredd: Storslagen musikal i ”Les Misérables”, stark teater för unga i ”De fantastiska” – och så nu då lättsam komedi i form av den någorlunda sanna berättelsen om världens bästa sämsta sångerska Florence Foster Jenkins. Varken tonträff eller musikalisk tajming ingick i hennes repertoar – däremot en rejäl dos självförtroende, åtminstone att döma av den här föreställningen.

Verklighetens Florence kunde starta och hålla igång sin karriär som sångerska tack vare ärvda medel. Hon höll regelbundet konserter och gjorde några inspelningar. Många skrattade åt henne, men hon blev också mycket populär i vissa kretsar.

”Strålande, Miss Foster!” inleds med första mötet mellan ”sångerskan” och pianisten Cosmé McMoon. Den senare behöver jobb och faller för de ekonomiska argumenten trots att han blir tämligen förfärad över Foster Jenkins missljud till sång. Sedan får vi följa de båda genom konserter, inspelningar och till slut den stora konserten i Carnegie Hall, bara en månad före Florence Foster Jenkins död.

Annons

Regissören Mikaela Ramel, som tidigare firat triumfer i Spira med Vera Veljovic i ”La Paloma”, har av en något ojämn pjäs mejslat fram en något ojämn föreställning. Men med några riktiga höjdpunkter.

Den som vill ha subtiliteter och återhållet spel har inte så mycket att hämta här. Grundmaterialet medger inte riktigt den typen av ingång, och då kan det kanske vara lika bra att göra som Ramel och scenografen/kostymören Elisabeth Åström gjort: Fläska på med extra allt, stora delar av tiden. Det är för övrigt kongenialt med huvudpersonens framtoning i det verkliga livet, och att komedispelet emellanåt blir lite väl farsartat är väl bara att tugga i sig.

Som väl är befolkas föreställningen av en trio synnerligen rutinerade och säkra aktörer. Malin Berg från Örebro länsteater gör tre olika roller och rör sig smidigt mellan dem. Roligast är Foster Jenkins alltiallo Maria, som blir någon sorts blandning mellan Manuel i ”Fawlty Towers” och Linus på linjen.

Mathias Lithner har den svåraste rollen som Cosmé McMoon. McMoon-figuren är i den här pjäsen inte så mycket en person i sin egen rätt som ett lackmuspapper som reagerar på Florences utspel. Men Lithner lyckas göra sin McMoon trovärdig med små miner och säkert levererade oneliners.

Dock: Det här är förstås Vera Veljovics show. Att hon är en skicklig komedienn är inget nytt, och här får hon spela ut hela registret. Det är gediget spel föreställningen igenom, och sångnumren – ja, de är obetalbara.

När Veljovic sjunger ur ”Carmen” skrattar jag så jag nästan gråter, och när hon ger sig på Nattens drottnings aria ur ”Trollflöjten” – ja, jag erkänner, då brister det fullständigt. Koreografi, mimik och förmågan att sjunga så dåligt så bra är helt ljuvliga.

Helheten övertygar kanske inte fullt ut, och pjäsen i sig är ganska tunn. Men det finns något befriande i skildringen av Foster Jenkins sätt att ge kritikerna fingret och göra det hon älskar – trots allt.

Och det är aldrig fel att få skratta riktigt ordentligt, om så bara för en stund.