TORSDAGENS Aktuellt valde att lyfta frågan om media har hanterat dessa mediemän på samma sätt som man har hanterat andra makthavare, i samband med publicering.

Frågan är viktig. Framför allt har Aftonbladet kritiserats för att inte ha agerat tillräckligt snabbt när det har gällt dess egen medarbetare, medan tidningen vid andra liknande fall inte har tvekat att publicera namn på de anklagade.

I regel brukar medier ta hänsyn till flera faktorer i samband med en publicering. Handlar det om en privatperson eller en offentlig person, är en av frågorna man brukar ställa sig.

Offentliga personer får av uppenbara skäl stå ut med att bli omskrivna i större utsträckning än privatpersoner. Dels finns det ett allmänintresse av att veta vad dessa personer gör, och dels för att de, om de är makthavare, måste stå till svars för sitt agerande.

Politiker får tåla ganska mycket. Rikspolitiker får tåla mer än lokala. Heltidspolitiker mer än fritidspolitiker. Stora företagare mer än små. Tunga opinionsbildande journalister mer än lokala journalister.

MEN DET uppstår problem när man är inkonsekvent, som Aftonbladet.

Det tog lång tid innan Aftonbladet skrev något om den medarbetare som har blivit anklagad för att ha drogat och våldtagit en känd mediekvinna och för att ha gjort sexuella närmanden på flera andra kvinnor.

Annons

Det hade inte ens krävts någon namnpublicering på mannen. Men eftersom han är en av de mest profilerade i tidningen hade det, för trovärdighetens skull, åtminstone krävts en publicering av nyheten redan när den första kvinnan anklagade honom.

Numera har Aftonbladet skrivit om händelsen, och mannen i fråga har fått ta time-out samtidigt som det pågår en intern utredning. Det är bra, men som man säger på engelska: "too little and too late".

Det värsta är dock att en känd dansk regissör namngavs av Aftonbladet för att ha trakasserat en känd kvinna samtidigt som debatten om tidningens medarbetare pågick för fullt på sociala medier.

Skillnaden i hur man behandlade de två männen var högst provocerande.

#METOO har slagit ner som en debattbomb över hela världen. Kampanjen har lyckats mobilisera många, vilket är bra.

Media har deltagit aktivt: Flera artiklar har skrivits om ämnet. Krönikörer och debattörer har uppmanat män (och kvinnor) att agera si och så.

Till en början ansåg flera debattörer att män borde vara de som berättar om hur de beter sig mot kvinnor i stället för att kvinnorna ska tala om sina övergrepp. När en del män väl gjorde det anklagades de för att "ta debatten ifrån kvinnorna" och för att söka sympati från andra.

Var männen tysta var det fel. Var de inte tysta var det också fel.

I andra spalter har det skrivits om allas ansvar att säga ifrån när man ser en kvinna bli ofredad.

När media är aktiv i en debatt måste den vara ett föredöme, särskilt om man samtidigt kräver av "vanliga" människor att agera på ett visst sätt.

När en av "våra egna" därför offentligt anklagas för någonting måste frågan uppmärksammas på nyhetsplats och det fort, annars lever man inte som man lär.

TV4