Enligt en notis strax därefter skulle under följande kvartal intressanta korrespondenser från Italien och Rom inflyta från »tidningens utreste medarbetare, redaktör Agne Hamrin« (27/3). Så vad hade hänt?

Agne Hamrin har i sina memoarer berättat en del. Han hade i början av år 1931 utkommit med boken En liten stad, som innehåller »kåserier på vers och prosa om den svenska landsortsstaden i helg och söcken«. Givetvis är det Jönköping boken handlar om. Där finns bland annat versberättelser om stadsfullmäktigeval och om stadsfullmäktiges möte. I »Stadsfullmäktigeval« finns versrader som kan leda tankarna till Jönköping:

Och herr Johansson bockar sig artigt och lyfter på hatten

och krusar så snällt, och av ängslan hans uppsyn är vit

och hans valspråk är ädelt och stolt: Jag gillar blott vatten,

och ni vet var jag står, när det gäller att rösta om sprit.

I dikten »Hos stadsfullmäktige« blir kommunalspråket kanske inte poetiskt men åtminstone bundet:

Drätselkammaren hemställer på anförda skäl,

att stadsfullmäktige bifalla må

hälsovårdsnämndens begäran om pengar

till renhållningsverkets beprydande.

Den stora utställningen kallas landsortsstadens Sommarsaga, och givetvis är det 1928 års utställning som här går igen. Här återfinns också svenskbyborna och stadens egen store son, professorn och Kinakännaren Bernhard Karlgren. Landsortsstadens finaste kultur sägs vara Alliance Française. Ironiskt skriver Agne Hamrin om fotboll, »Pära sköt fel«. Boken har över huvud taget en ironisk distans men slutar dock med orden:

Här finns ju allt vad man behöver:

en boning, mat, en kvinnas famn – – –

Även om man vet att den kvinna vars famn Agne Hamrin längtade efter fanns i Tyskland.

Det kanske viktigaste i denna författardebut var emellertid att boken utkom på Bonniers förlag. Agne Hamrin fick ett arvode på 300 kronor, och boken kostade 2:75 kronor häftad. Stolt gick den nyblivne författaren till sina föräldrar. Modern kunde nog förstå stoltheten, medan fadern blev mörk i synen och sa: »Vi har ju vårt eget förlag, och varför kom du inte med din bok till mig? I stället går du till Bonniers – det är ju inget kristligt förlag!«

Enligt Agne Hamrins memoarer blev denna händelse förmodligen droppen som fick bägaren att rinna över. Han ville flyga iväg eller fly. »Så flög han, så flydde han.« Han hade redan börjat ta en Linguaphonekurs i italienska, och han reste till Italien. Där, i Rom, satt han enligt memoarerna och läste »Farfars dagbok« och började förstå mer av sina egna rötter.

En något annorlunda och mycket upprörd skildring ger Agne Hamrin i ett brev från Rom till brodern Carl-Olof den 2 maj 1931. Han skickar då några dedikationsexemplar av den nya boken till dem där hemma. Mor ska få ett ex, men inte Far, »som ju inte vill läsa de bedrövliga historierna«. Strax efter det att han kommit till Rom hade han fått ett brev från fadern, som då hade läst en rad i boken. »På detta brevs ödesdigra innehåll« svarade Agne utförligt, och han sökte så gott som möjligt klara upp situationen – »i synnerhet på det religiösa området«. Strax därefter följde två nya brev från fadern. Han talade om hur han ville ha det på sin begravning: Frälsningsarmén skulle tala, spela och sjunga. Han skrev också att han inte vågade visa upp Agnes brev för Mor. Hon skulle inte kunna bära smärtan därav. För honom själv skulle brevet bidra till att lägga honom i en förtidig grav. Agne försäkrar att han inte vill faderns död. Han säger sig trivas bra i Rom men är nog för mycket hemkär, och så vill han inte hela livet gå och släpa på medvetandet om att ha lagt fadern i en förtidig grav. »Då offrar jag mig hellre och ger mig in i eländet hemma i Jönköping, där det nog efter detta blir ännu svårare för mig att finna mig tillrätta.«

Men i fortsättningen av brevet visar det sig att det inte bara rör sig om boken. Agne frågar brodern hur det ska gå om han en vacker dag uppenbarar sig »i det goda Jönköping gift med en f.d. skådespelerska. […] Det är en förbannat rar och älsklig tös. Hon har också någonting inombords.«

Nu står valet mellan att å ena sidan få flickan (och som jag tror, lyckan) och därmed måhända göra mig omöjlig hemma och bereda mina föräldrar ännu en stor besvikelse, vilken de kanske inte skulle överleva (åtminstone inte far), eftersom de understundom döma folk efter yrke och inte efter karaktär eller å andra sidan offra denna potentiella lycka för att vara snäll gosse i Leonard Strömbergs stil, och i en framtid eventuellt gifta mig med ett äldre oshinglat bedagat fruntimmer med stadig karaktär och kristligt sinnelag – vilket visas därav att hon var söndag går i stora missionshuset.

Annons

Brevet till Carl-Olof slutar med att han ber brodern hälsa »dem alla därhemma, lilla mor inte minst. Säj henne att jag alltjämt tycker om henne mycket, mycket och att jag ofta tänker på henne och snart skall skriva till henne.«

Ytterligare ett par brev till Carl-Olof förtjänar att refereras. Den 13 maj skrev Agne att fadern före avresan hade bett honom att hjälpa till med ledare. Jönköpings-Posten skulle vara ensam om dem, och Agne ville ha 20 kronor per styck. Den 5 juni skrev Agne från Italien och gratulerade Carl-Olof till att ha blivit suppleant i Halls bolag. »Du har ditt på det torra.« Ett år senare, den 11 maj 1932, skrev Greta till Carl-Olof: »Den här pressen har tagit Agne rysligt. Väl för oss alla att det blev bättre mellan honom och pappa.«

Agnes memoarer ger en bild av att författaren kastade sig ut på djupt vatten och skulle klara sig på egen hand, vilket han också gjorde, till dess han 1935, nygift med Grete, fick anställning på Göteborgs-Posten som Londonkorrespondent. Han nämner också att han hade relationer med tio landsortstidningar med fyra brevartiklar à 50 kronor per månad.

Vad Agne Hamrin inte nämner i memoarerna är att han skrev synnerligen flitigt i Jönköpings-Posten även efter uppbrottet våren 1931. Han nämner heller ingenting om att han då skrev från Italien och Rom.

I början är det fråga om idyll och kulturhistoria: »Romersk våridyll« (15/4) och »Rom fyller 2684 år« (28/4). Strax därefter (8/5) inflöt en skildring om kampen om Italiens ungdom, som sades vara ett Rombrev till Jönköpings-Posten, men här fanns inget författarnamn, ej heller någon signatur. Fascismen och katolska kyrkan diskuterade enligt brevet häftigt med varandra, och Mussolini sades sprida hatets evangelium.

Väsentligt större förståelse för fascismen visade Agne Hamrin i en signerad ledare 28/5, »Till frågan om fascismen i Italien«. Budskapet var att man skulle akta sig för att avfärda ett stort folks politiska system. Situationen borde ses »som hårda krafters reaktion mot kaos«.

Redan nu började Agne Hamrin bli »medelhavskorrespondent«. Han skrev om Abrahams stad och om utgrävningar i Ur men också om »Idéer mot idéer plus bajonetter«, om motsättningen mellan den fascistiska staten och den katolska kyrkan, och så småningom om »En svensk forskarhärd i den eviga staden«, om professor Axel Boëthius och dennes verksamhet (6/6, 9/6 och 18/6).

En bild började framträda i Agne Hamrins korrespondenser. Mussolini och hans Italien arbetade för freden. President Hoover ville ha ett års moratorium med betalning av den tyska statsskulden. Detta förslag stöddes helhjärtat av Italien. Senare kom Tysklands kansler Heinrich Brüning med sin utrikes-minister Julius Curtius till Rom. »Pax aeterna ex Urbe aeterna«, skrev Hamrin, och denna eviga fred skulle då uppstå genom de tyska ledarnas besök hos Mussolini (18/8 och 20/8). Senare publicerades en ledare i Jönköpings-Posten undertecknad av A. Hmn. med rubriken »Mussolinis röst i Genève«. Italien hade i NF föreslagit en rustningspaus, och det skulle kunna tjäna fredens intresse. I slutet av året reste Italiens utrikesminister Grandi till USA, och Agne Hamrin syntes vara klart positiv till denne man (30/11).

Den 20 oktober skrev Agne Hamrin en besynnerlig ledare i Jönköpings-Posten under rubriken »Man vädrar morgonluft«. Fascister och kommunister vädrade morgonluft och demokratin satt trångt. Det var stormtider men, menade skribenten, det var »en lycka att leva i slika tider när hjärna och hjärta kunna leva så som det är dem värdigt att leva«. De stora händelserna tycktes för ledarförfattaren vara viktigare och angelägnare än de goda händelserna. Tidigare hade han skrivit att en stat måste »stå en garde« om den har livslust, vilket kunde tolkas som ett försvar för den italienska militarismen (25/7).

I övrigt skrev Agne Hamrin många kulturartiklar från Italien. Han skrev po-si-tivt om dopolavoristerna, den fascistiska fritidsorganisationen (dopo lav-oro =efter arbetet), och han rapporterade från Tripolis, den italienska kolonin (3/9, 12/11 och 28/11; även 14/8, 12/9, 26/9, 16/10, 2/11 och 16/11). Han hann även med att skriva en ledare om den brittiska inrikespolitiken (8/9 och 9/9).

I slutet av året skrev Agne Hamrin också en ledare om den man som skulle komma att nyhetsmässigt dominera decenniet, Adolf Hitler. Rubriken var »Ödets man«. Enligt författaren kunde nationalsocialismen endast förstås psykologiskt. Den situation som Hitler skapat var ofantligt farlig. Det är ju ett påstående som det är lätt att instämma i, men enligt Agne Hamrin var situationen ofantligt farlig för Hitler. Det farliga låg i att Hitler och hans parti lovade mer än de skulle kunna hålla. Han kanske inte kunde uträtta underverk, men programmet skulle säkert ändras om Hitler fick makten.

Den bild man får av Agne Hamrin under hans första tre kvartal i utlandet är att den unge mannen, 26 år gammal, är mycket ambitiös, nyfiken och vetgirig. Han tycker om att skriva om stora ämnen, som luktar världshistoria. Hans formuleringsglädje kan leda honom fel. Det fanns ingenting i mötet mellan den tyske kanslern Brüning och Mussolini som tydde på att här skapades evig fred (pax aeterna), men sammanställningen evig stad och evig fred var lockande. Hamrin strävar efter att vara rättvis mot Mussolini och den italienska fascismen, vilket leder till en stor förståelse och snarast en positiv inställning. Hans demokratiska väderkorn var inte upparbetat, vilket märks både vid hans möte med fascismen och vid mötet med Hitler och nazismen. I det senare fallet borde han ha fått hjälp av sin fästmö och hennes familj, i synnerhet som hennes far sades vara socialdemokrat.

Fortsättning följer...